Ung forsker i hvid kittel

Nu kan forskarna radera dina minnen

Vi är urusla på att minnas. Vår hjärna redigerar hämningslöst i minnena – och fyller i minnesluckor med händelser som aldrig ägt rum. Tack vare en ny, avancerad form av genmodifiering kan forskare nu manipulera vårt minne och radera minnen.

2 maj 2016 av Gorm Palmgren

Du är 12 år. Sanden värmer dina tår och du hör vågornas skvalp. Du är i Portugal på solsemester. Plötsligt skär ett skrik genom idyllen. En bit ut i vattnet driver en gummibåt med ett barn allt längre bort från stranden. Din pappa kastar sig i vattnet och simmar blixtsnabbt ut till barnet. Han får tag i båten och för barnet säkert i land. Alla runt omkring applåderar och resten av semestern får ni gratis mat och dryck på alla restauranger i den lilla staden. Så minns du kanske din semesterresa till Portugal. Men troligen stämmer bara hälften. Ditt minne är nämligen under konstant ombyggnad. I den processen raderar och förvränger hjärnan inte bara dina minnen, den lägger dessutom till episoder som aldrig har ägt rum.

Minnen sparas i bitar Tack vare en ny, avancerad form av genmodifiering kan forskare ta efter hjärnan och radera minnen. När du återkallar minnet om strandbesöket sätter du i stort sett hela din hjärna i arbete. Vågskvalpet ligger som ett eko i hörselcentrum, gummibåten är inpräntad i syncentrum och glädjen över din pappa hamnar i känslocentrum. Minnet lagras alltså bit för bit över hela hjärnan och är därför mycket svårt att radera helt. Det lager ditt semesterminne lagras i långtidsminnet. I motsats till korttidsminnet, som sparar ett minne i omkring 30 sekunder, lagrar långtidsminnet dem för evigt. Försök har visat att långtidsminnet sparar minnena i förgrenade nätverk av nervförbindelser. Nätverket etableras första gången vi upplever något nytt och förändras sedan i takt med att ny information tillkommer. Du har hört att den portugisiska staden ni semestrade i hette Estoril. Bilden av staden ligger som ett nätverk i syncentrum, medan informationen om att staden ligger i Portugal har sparats som ett nätverk i hjärnans tinninglober precis ovanför öronen. De två nätverken är hopkopplade av ännu ett nätverk. Kommer samtalet sedan in på Estoril aktiveras hela kretskortet, så att du omedelbart ser staden framför dig och minns att den ligger i Portugal. När du senare får veta att staden har omkring 26 000 invånare, bildar hjärnan ännu ett nätverk, som automatiskt kopplar ihop sig med det stora Estoril-kretskortet.

En gen får minnena att fastna De nya nervförbindelserna som lagrar minnena ska rent fysiskt byggas upp i hjärnan. Den processen pågår i upp till ett par dagar och först då är minnet solitt förankrat i långtidsminnet. På Massachusetts Institute of Technology, USA, har genmodifierade möss visat att speciellt en gen spelar en avgörande roll för uppbyggnaden av ditt minne. I ett försök upptäckte forskaren Yingxi Lin och hennes kolleger att genen Npas4 aktiverades i hjärnan hos möss direkt efter att de hade lärt sig något nytt. Forskarlaget undersökte därför konsekvensen när genen sattes ur funktion. Mössens minnen testades i ett klassiskt test, där ett visst ljud varnade dem för en nära förestående stöt. Ljudet gav mössen tid att förbereda sig på det förestående obehaget. Men utan genen kopplade mössen inte alls ljudet till stöten och var därför oförberedda när stöten inträffade. När forskarna aktiverade genen igen reagerade mössen på ljudet. Npas4-genen kontrollerar uppbyggnaden av nya nätverk och är därmed avgörande för bildandet av nya minnen. Genen är knuten till hippocampus, ett område som ligger djupt inne i hjärnan. Tidigare menade forskarna att minnena lagrades i området, men i dag är uppfattningen snarare att hippocampus fun- gerar som knutpunkt, som samlar alla minnets olika delar från till exempel syn- eller hörselcentra. Studier av personer med skador på hippocampus tyder på att hjärnregionen är särskilt viktig för att bilda nya minnen, och för att dessa minnen ska kunna överföras från korttids- till långtidsminnet.

Du går vilse i din hjärna Långtidsminnet ligger alltså som ett fysiskt nervspår i hjärnan. Så varaktigt är inte korttidsminnet alls. Det existerar bara de få sekunder nervsignalerna är aktiva. När vi hör något nytt, till exempel att Estoril ligger i Portugal, så håller korttidsminnet fast vid informationen, genom att en inre röst upprepar den om och om igen. Meddelandet pågår i 30 sekunder och därefter avtar signalerna. Om hjärnan inte griper in och skickar vidare minnet till långtidsminnet går det förlorat. Korttidsminnet säkerställer att vi inte glömmer början av en mening innan vi har kommit till slutet. Men när vi har läst hela meningen beror dess öde i hjärnan på om långtidsminnet plockar upp den. När ett minne flyttar från det flyktiga korttidsminnet till det varaktiga långtidsminnet blir minnet permanent och kan då inte raderas utan vidare. När du glömmer vilket årtal du var i Portugal ligger minnet fortfarande i hjärnan, du kan bara inte komma åt det. Därför kan du också plötsligt komma på det där årtalet som tidigare var försvunnet.

Minnet är instabilt Dina minnen är alltså varaktiga, men långt ifrån stabila. Tvärtom är en av minnenas viktigaste egenskaper att de är instabila och redigerbara. Om du dricker ett glas vinäger är det förnuftigt att komma ihåg det länge. Om du däremot av misstag dricker ett glas sur mjölk är det inte ändamålsenligt att bibehålla minnet. Nästa gång du njuter av färsk mjölk skriver hjärnan över det negativa minnet med en positiv version, som nu blir starkare i din erinran. När minnet gång på gång skrivs om, betyder det också att vårt minne fylls med falska minnen om upplevelser som vi inbillar oss eller har hört från andra. Alexandra Bright-Paul från University of Bristol, Storbritannien, är en av många forskare som har visat att det du minns från en film i hög grad beror på vad andra personer berättar om den. 2012 lät Bright-Paul två grupper barn se var sin variant av en film. Barnen trodde att de hade sett samma film och efteråt skulle var och en tala om filmen med någon från den andra gruppen. Försöket visade att när den ena personen berättade om episoder och detaljer som bara visats för honom eller henne, så tog den andre dem ofta till sig i form av ett falskt minne. Efteråt klarade inte försökspersonerna av att skilja på det de hade sett från det de som de hade fått återberättat. På samma sätt kan dina semesterminnen vara falska. Gummibåten i Portugal var kanske inte alls så långt borta och din pappa simmade förmodligen inte så snabbt. Men så har din pappa berättat om det och därför kopplar hjärnan automatiskt minnet till det existerande Estoril-nätverket.

Forskare ingöt ångest i möss I ett försök 2014 utnyttjade ett forskarlag från Massachusetts Institute of Techno- logy i USA att ett minnes nätverk är under konstant ombyggnad. Hjärnforskaren Susumu Tonegawa och hans kolleger lärde ett par hanmöss att de fick stötar i fötterna i en viss bur. Med hjälp av genmodifierade nervceller gjorde forskarna minnet ljuskänsligt, så att det kunde återuppväckas med en ljusstråle. Stöten fastnade i minnet så att mössen var paralyserade av skräck när de placerades i buren – även om de inte fick stötar. Samma reaktion kunde forskarna framkalla bara genom att tända ljuset i mössens hjärnor. Forskarna manipulerade sedan möss-ens minne igen, så att det dåliga minnet om buren åter förknippades med en behaglig upplevelse. Hanmössen fick roa sig med några honor medan forskarna med jämna mellanrum tände ljuset och framkallade det gamla minnet om buren. Men nu hade mössen det bra och det gamla, obehagliga minnet skrevs över. Resultatet blev att ljusstrålen gjorde mössen sexuellt upphetsade i stället för rädda.

Falska minnen avhjälper trauman Hjärnforskaren Elizabeth Phelps har i många år arbetat med posttraumatisk stress, PTSD. Hon menar att patienterna blir hjälpta av att deras traumatiska upplevelser skrivs över med falska minnen. Hos patienter med PTSD är minnet av de uppslitande känslorna och själva händelserna lagrade på var sin plats i långtidsminnet, men de är så tätt sammankopplade att patienten inte kan tänka på händelsen utan att bli rädd. I ett försök från 2014 visade Phelps att det går att sära på de två minnena om läkaren först framkallar upplevelsen som frammanar ångest och direkt efteråt med hjälp av terapi ingjuter en känsla av trygghet. När minnet framkallas är det kortvarigt instabilt och känsligt för förändringar. Känslan av ångest kan därför skrivas över, vilket gör minnet mindre skräckfyllt. Preparatet propranolol, som bland annat är verksamt mot förhöjt blodtryck, har visat sig göra minnet ännu mer instabilt. Det har forskaren Alain Brunet utnyttjat. År 2014 lät han återuppväcka traumatiska upplevelser hos patienter med PTSD, vilket gav svettiga handflator och hjärtklappning. Hälften av patienterna fick kort tidigare propranolol, medan den andra hälften bara fick placebo. Behandlingen upprepades sex gånger med en veckas mellanrum. Därefter undersökte forskaren hjärtrytm och svettproduktion, medan patienterna återupplevde de traumatiska händelserna. Resultaten var remarkabla. Hos propranolol-gruppen hade behandlingen raderat nästan all ångest, genom att minnena skrivits över med en betydligt mindre skräckfylld version.

Läs också

PRENUMERERA PÅ ILLUSTRERAD VETENSKAPS NYHETSBREV

Du kan ladda ned ditt gratis specialnummer, Vår extrema hjärna, så snart du har beställt vårt nyhetsbrev.

Kanske är du intresserad av...

Hittade du inte vad du söker? Sök här: