Jacopo Annese

Hur fungerar minnet?

Hur gör hjärnan för att lagra ett minne? Forskarna har i många år försökt klarlägga hur vi kan minnas det som är viktigt och glömma resten, och under de senaste åren har otaliga undersökningar av både friska människor och personer med allvarlig minnesförlust hjälpt forskarna att ringa in svaret.

2 juli 2010 av Gorm Palmgren

Minnet är en av hjärnans i särklass viktigaste och mest grundläggande funktioner. Utan minnet skulle vi inte kunna lära oss någonting alls. Vi skulle inte komma ihåg upplevelserna från förra årets semester, och precis när vi satt oss i bilen skulle vi ha glömt vart vi är på väg.

Det är dock bara toppen av isberget, för minnet är också ansvarigt för att vi överhuvudtaget kan agera i vardagen. När hörseln registrerar ljud, känseln anar en flyktig beröring eller synen uppfattar en rörelse i ögonvrån, så existerar dessa sinnesupplevelser bara en bråkdel av en sekund, innan deras nervsignaler dör ut.

Hjärnan behöver emellertid mer tid för att förhålla sig till dessa intryck, avkoda deras samband med andra sinnesintryck, relatera dem till tidigare upplever och avgöra om de kräver handling eller bara kan ignoreras. Hade inte minnet sett till att hålla kvar dessa intryck, skulle hjärnan inte hinna bearbeta dem innan de hade dött ut och för alltid varit förlorade.

Forskare tvistar om definitioner

Detta så kallade arbetsminne definieras ofta som det vi i ett specifikt ögonblick har vår uppmärksamhet riktad mot, och därför innehåller det endast mycket lite information, som byts ut flera gånger i sekunden. Arbetsminnet är alltså helt nödvändigt för att vi överhuvudtaget skall kunna förhålla oss till omvärlden. Korttids- och långtidsminnet ser däremot till att vi kan använda denna information och inte glömmer de första orden i en mening, innan vi har kommit fram till punkt, och att vi även kan komma ihåg texten nästa dag eller till och med vid en tidpunkt flera år senare.

Även om de flesta forskare är eniga om att minnet vilar på dessa tre grundpelare, så är det mer tveksamt var man skall dra gränserna mellan dem, och hur de samarbetar. Många forskare har således gett upp försöken att skilja mellan arbets- och korttidsminne, eftersom de båda utmärker sig genom att vara extremt flyktiga. I motsats till långtidsminnet, som i princip kan lagra en enorm mängd information under obegränsad tid, så anses korttidsminnet vara betydligt mer begränsat till både kapacitet och hållbarhet.

Redan 1956 kom George Miller vid Harvard University i Massachusetts i USA fram till att korttidsminnet är begränsat till ungefär sju element i 20 sekunder, men nya undersökningar tyder på att det knappast kan rymma mer än fyra element åt gången. Presenteras vi under ett mycket kort ögonblick för siffrorna ”3, 7, 2”, kommer vi ofta att kunna återge dem korrekt efteråt, men om antalet siffror fördubblas eller tredubblas, får vi stora problem med att minnas alla siffrorna.

Minnen i element

Denna typ av försök kan emellertid göras på många olika sätt, som ger möjlighet till nästan lika många tolkningar. Exempelvis har det visat sig att korttidsminnet opererar med information i så kallade element, som inte bara kan vara ett tal eller en bokstav utan också en kort sifferserie, en stavelse eller ett helt ord, som vi omedelbart uppfattar som en samlad enhet.

Ett åttasiffrigt telefonnummer är således mycket svårt att minnas som åtta oberoende siffror, men om de delas upp i två block om vardera fyra siffror, behöver korttidsminnet plötsligt endast hålla koll på två element – och det kommer det att ha betydligt lättare att göra, trots att de enskilda elementen har blivit lite mer komplexa. Metoden att gruppera enskilda element i en lite större sammanhängande grupp av element kallas på engelska ”chunking”, och det är en effektiv metod att utvidga korttidsminnets kapacitet, som vi använder både medvetet och omedvetet.

Korttidsminnet är på det hela taget mycket beroende av att de enskilda elementen kan uppfattas som något välkänt och handgripligt. Försök har visat att det är betydligt lättare att minnas ord som ofta förkommer i ett vanligt ordförråd än ord som inte används så ofta. Detsamma gäller för teckningar som föreställer något jämfört med abstrakta motiv. Ansikten av kända personer är också lättare att minnas än bilder av vilt främmande människor.

Det sistnämnda undersöktes år 2008 av Margaret C Jackson och Jane E Raymond vid University of Wales Bangor i Storbritannien. Försökspersonerna skulle titta på en skärm, som visade en mosaik av tio små porträtt av olika ansikten. Därefter gjorde man en kort paus, varefter en mosaik visades igen. Försökspersonerna skulle nu dra sig till minnes huruvida det rörde sig om samma bilder eller inte. I det ena fallet föreställde alla bilderna okända personer, medan de i det andra fallet visade berömdheter som Johnny Depp, Brad Pitt och Leonardo DiCaprio. Det visade sig att försöksdeltagarna när det gällde kända personer inte bara kunde minnas fler ansikten – de svarade också snabbare på om mosaiken visade samma ansikten eller inte.

Nya minnen körs i slinga

Studier har genom årtionden visat att vi har lättare att minnas meningsfyllda och igenkännbara ord och bilder, eftersom korttidsminnet använder sig av repetition för att hålla kvar minnena. Rent konkret betyder det att när vi väl har hört ett ord, upprepar en inre röst i hjärnan det om och om igen, så att det hela tiden friskas upp för det flyktiga korttidsminnet. Denna teori presenterades för första gången 1974 av Alan D Baddeley och Graham Hitch vid University of Stirling i Skottland. De använde begreppet ”den fonologiska loopen” för att beskriva denna inre repetition av ord, medan ”det visuospatiala ritblocket” på motsvarande sätt fortsätter att presentera en bild för vår inre syn. På så sätt kan ord, bilder och annan information hållas kvar i korttidsminnet, men om repetitionen blockeras, försvinner minnet på några sekunder.

Hjärnan använder med andra ord två olika mekanismer för att minnas ord och bilder, och det är bakgrunden till att många av oss har en tydlig känsla av att vi kan minnas vissa saker bättre än andra. I det tidigare nämnda experimentet av Jackson och Raymond försökte forskarna undersöka vilken metod försöksdeltagarna använde för att minnas ansikten. I en variant av försöket presenterades deltagarna först för två eller fyra tal, som de skulle försöka komma ihåg genom att upprepa dem högt för sig själva, samtidigt som de genomförde resten av försöket och studerade ansiktena.

Därmed var deras fonologiska loop alltså upptagen av att minnas siffrorna och hade därför mindre resurser över för att samtidigt minnas ansiktena. När den fonologiska loopen på detta sätt överbelastades, gick det hårt ut över förmågan att minnas de okända ansiktena, medan förmågan att komma ihåg kändisar påverkades endast i mindre grad. Forskarna förklarar resultatet med att man direkt kan återkalla synen av ett känt ansikte och därmed kan repetera det med hjälp av det visuospatiala ritblocket, medan ett okänt ansikte företrädesvis memoreras genom att man sätter beskrivande ord på det, till exempel ”stor näsa”, gröna ögon”, ”mörkt hår” och så vidare.

Tema

Läs också

PRENUMERERA PÅ ILLUSTRERAD VETENSKAPS NYHETSBREV

Du kan ladda ned ditt gratis specialnummer, Vår extrema hjärna, så snart du har beställt vårt nyhetsbrev.

Kanske är du intresserad av...

Hittade du inte vad du söker? Sök här: