New York, 11. september 2001

Forskare vill radera våra trauman

Flera forskarlag arbetar med att utveckla metoder, som kan förändra vårt minne, så att skrämmande minnen antingen glöms eller förändras, så att de inte längre utlöser rädsla. Det skall i slutänden hjälpa offer för posttraumatiskt stressyndrom (PTSD), och försök på människor och djur ter sig mycket lovande.

27 juni 2011 av Gorm Palmgren

För många är det en mardröm att ha starka minnen från en trafikolycka, ett övergrepp eller en krigssituation. Ett högt ljud eller ett skarpt ljus kan räcka för att återkalla en intensiv känsla av rädsla. Forskarna arbetar nu på behandlingsmöjligheter i form av antingen terapi, medicin eller ingrepp i hjärnan, så att hemska minnen kan glömmas – eller bearbetas och lagras på nytt i en betydligt mindre skrämmande version.

Hittills har man försökt hjälpa offer för posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) i synnerhet genom att få dem att återkalla de hemska minnena, medan de befinner sig en trygg miljö. Hoppet var att man skulle kunna frikoppla själva minnet av vad som hände från den intensiva rädsla som offren drabbades av under de ödesdigra ögonblicken. Resultaten har dock sällan varit tillfredsställande. I stället för att radera de hemska minnena har behandlingen bara undertryckt dem. Därför ligger rädslan ofta kvar som en tidsinställd bomb i minnet, och förr eller senare återvänder skräcken.

Vi ändrar konstant våra minnen

År 2010 lyckades man få den traditionella behandlingen att fungera, då neurologen Elizabeth Phelps och hennes kollegor vid New York University förändrade proceduren en aning. Att genombrottet är möjligt hänger ihop med det sätt på vilket långtidsminnet fungerar.

När vi upplever eller lär oss något, lagras det genast i korttidsminnet, som är mycket flyktigt och glömmer allt på några minuter. Hjärnan har alltså väldigt kort tid på sig att bedöma om den nya kunskapen är värd att lagra. Om så är fallet, skickas den vidare till långtidsminnet, som är nästan permanent, men som i gengäld tar lång tid på sig att lagra in informationen. I en process som kallas konsolidering måste hjärnans nervbanor nämligen bokstavligt talat byggas om för att kunna lagra de nya data.

De senaste årens forskning har visat att varje gång ett minne hämtats från långtidsminnet, raderas det i princip och måste konsolideras igen för att stanna kvar som minne. Det ger hjärnan möjlighet att bearbeta minnet och uppdatera det med ny information, men det betyder också att det vi minns inte nödvändigtvis är det vi ursprungligen upplevde.

Vi bättrar på historien som efteråt lagras i långtidsminnet

Berättar vi om en upplevelse från ungdomen och bättrar på historien en aning, är det alltså den nya och inte helt verklighetstrogna historien som efteråt lagras i långtidsminnet och ersätter minnet av det faktiska förloppet. Denna process kallas rekonsolidering, och den kan bara ske i ett kort, avgränsat tidsfönster efter att minnet hämtats ur långtidsminnet.

Detta visade sig vara avgörande i det amerikanska försöket. Forskarna lärde först några försökspersoner att vara rädda för en blå fyrkant, som visades på en datorskärm. När den blev synlig, fick de nämligen en svag stöt av en elektrod på handleden, medan en orange fyrkant aldrig ledde till denna stöt.

Alla försökspersoner lärde sig snabbt att den blå fyrkanten varslade om något obehagligt och reagerade spontant med rädsla, som forskarna kunde mäta i form av svett på fingrarna – medan den orange fyrkanten inte utlöste någon rädsla.

Även om forskarna under denna invänjningsperiod av och till undvek att ge försökspersonerna en stöt efter att ha visat dem den blå fyrkanten, fick per-sonerna fortfarande svettiga händer vid åsynen. Hjärnan hade alltså knutit minnet av fyrkanten till en känsla av rädsla. Det kan jämföras med en mycket mild form av PTSD, förklarar Elizabeth Phelps.

”Långtidsminnet lagrar känslan av rädsla och minnet av händelsen var för sig i två olika hjärnområden, nämligen i amygdala respektive hippocampus. Med våra försök försöker vi att dämpa det sätt på vilket minnet av rädslan kommer till uttryck utan att ändra personens minne av vad som faktiskt hände”, säger Phelps.

Dagen därpå försökte forskarna frikoppla minnet från den olustiga känslan genom att visa blå och orange fyrkanter utan att någon gång utdela en stöt. I början av en avvänjningsperiod fick den blå fyrkanten svetten att bryta fram hos försökspersonerna, men efter hand avtog rädslan. Den traditionella behandlingen vid PTSD – att återkalla obehagliga minnen i en trygg miljö – tycktes alltså ha hjälpt. När försöket upprepades nästa dag, utlöste den blå fyrkanten emellertid åter rädsla och svettiga händer.

Förändring i proceduren

Därför införde forskarna en liten förändring i proceduren. Före avvänjningen visades den blå fyrkanten en enda gång för några försökspersoner samtidigt som de fick en stöt, vilket strax utlöste rädsla. Därefter fick de hämta sig genom att titta på TV i tio minuter före starten på den egentliga avvänjningen, då de aldrig fick någon stöt.

Därvid lärde de sig precis som de andra försökspersonerna snabbt att den blå fyrkanten blivit ofarlig, men när behandlingens effekt testades följande dag, var resultatet helt annorlunda. De reagerade nu inte alls på fyrkanten, och ett år senare visade den senare gruppen fortfarande inga tecken på rädsla för den blå fyrkanten, medan denna fick svetten att bryta fram hos de andra, som avvandes utan föregående reaktivering. Effekten av denna experimentella kur mot PTSD tycks alltså vara bestående.

Inte bara var de personer som före avvänjningen hade fått minnet av de blå fyrkanterna reaktiverat botade från sin rädsla – de hade också blivit immuna mot att bli rädda igen. När forskarna dagen efter avslutad behandling utsatte gruppen för nya elektriska stötar varje gång de såg en blå fyrkant, vägrade deras minne att dra lärdom. Svetten i hand-flatorna utlöstes bara när de verkligen fick stötar, medan de förhöll sig helt lugna, så länge de bara såg en blå fyrkant.

Den stora skillnaden i resultat berodde alltså på att det obehagliga minnet reaktiverades kort före avvänjningen. Enligt Elizabeth Phelps öppnas nämligen fönstret för rekonsolidering, när försöksper-sonerna konfronteras med sin rädsla för den blå fyrkanten, och det gör efteråt minnet bearbetningsbart. Under den efterföljande avvänjningsperioden utan stöt skapas det sedan ett helt nytt minne av att den blå fyrkanten är ofarlig, och detta nya bearbetade minne tränger undan den ursprungliga kopplingen mellan blå fyrkant och elektriska stötar.

Tema

Läs också

PRENUMERERA PÅ ILLUSTRERAD VETENSKAPS NYHETSBREV

Du kan ladda ned ditt gratis specialnummer, Vår extrema hjärna, så snart du har beställt vårt nyhetsbrev.

Kanske är du intresserad av...

Hittade du inte vad du söker? Sök här: