Läs också

Albert Einstein Wien

Vad är IQ?

Miljön utvecklar intelligensen

I en mer stimulerande miljö, där barnen har goda möjligheter att utveckla sina mentala förmågor, kan de däremot dra nytta av alla sina genetiska resurser, och generna kommer då att stå för en större del av barnens intelligens.

21 juni 2010 av Gorm Palmgren

I en mer stimulerande miljö, där barnen har goda möjligheter att utveckla sina mentala förmågor, kan de däremot dra nytta av alla sina genetiska resurser, och generna kommer då att stå för en större del av barnens intelligens.

De förstnämnda tvillingstudierna tyder emellertid på att de genetiskt välutrustade men understimulerade barnen med tiden kommer att kunna prägla sin egen miljö, så att deras gener kan komma till uttryck. I takt härmed blir barnen alltså allt intelligentare med åren.

Forskare vill peka på intelligensgener

Tillsammans med en internationell grupp av forskare försöker Robert Plomin för närvarande att identifiera de gener som bidrar till att forma vår intelligens. Med hjälp av så kallade DNA-mikroarrays – ett slags chips på vilka det sitter flera hundra tusen små bitar DNA från alla delar av människans 46 kromosomer – kan man utifrån en försökspersons DNA relativt lätt konstruera en genetisk profil, som på en gång visar individuella variationer i alla personens gener.

Genom att jämföra resultaten av sådana undersökningar utförda på ett stort antal mycket intelligenta människor kan forskarna komma fram till försökspersonernas genetiska likheter, och genom att jämföra resultatet från personer med hög och låg intelligens kan man peka ut de mest framträdande genetiska skillnaderna mellan dessa båda grupper. På så sätt är det möjligt för forskarna att ringa in de gener som medverkar till att bestämma hur intelligenta vi är.

Resultaten av undersökningen har ännu inte publicerats, men en av forskarna bakom den, Oliver Davis, kan redan dra slutsatsen att det inte existerar ”en gen för intelligens”. Forskarna har hittills hittat gener i hundra- eller tusental, som allihop har inflytande på intelligensen, men var och en av dem kan bara förklara mindre än en procent av en persons intelligens. De många olika generna får alltså stor betydelse först när deras effekt läggs ihop.

Denna upptäckt stödjer teorin om ”generalistgener”, som Robert Plomin och Yulia Kovas formulerade 2005. Enligt denna teori styrs var och en av våra mentala färdigheter – till exempel minne och abstraktionsförmåga – av många olika gener, och var och en av dessa gener kontrollerar även många mentala förmågor.

Som huvudregel finns det alltså inte gener som ger särskilda intellektuella förmågor, men däremot gener som helt generellt ger en högre intelligens. Robert Plomin tror att de enskilda generna bidrar till intelligensen genom att fintrimma hjärnans helt basala funktioner. En gen kan till exempel göra nervcellernas lager av det elektriskt isolerande proteinet myelin tjockare, så att cellerna kan sända vidare nervsignaler med högre hastighet, eller så kan genen öka nervcellernas förmåga att skapa förbindelser med andra nervceller och därmed bygga upp mer komplexa neurala nätverk.

Enkla lösningar är intelligenta

Teorin om generalistgener överstämmer med begreppet generell intelligens, ”g”, som ju just täcker att personer som får höga poäng i en viss typ av intelligenstest i regel också klarar sig väl i de flesta andra intelligenstester. Det verkar alltså som att man helt grundläggande kan vara mer eller mindre intelligent, men att man sedan i övrigt kan utnyttja sin intelligens inom bestämda områden, till exempel musik, matematik eller språk.

Robert Plomins teori postulerar också att de enskilda intellektuella förmågorna inte är knutna till specifika områden eller centra i hjärnan, utan att många olika hjärnregioner samarbetar om att lösa särskilda uppgifter.

Ända sedan början av 1990-talet har man vetat att hjärnan kan lösa samma uppgift på många olika sätt. Ett försök visade att hjärnan hos intelligenta människor utnyttjar sina resurser bättre och löser problem på ett enkelt sätt, medan mindre intelligenta hjärnor tar en massa omvägar, innan de kommer fram till den rätta lösningen.

Denna teori kunde den amerikanske neurologen Richard Haier vid University of California, Irvine i USA senare understödja, då han visade att hjärnan använder mindre energi på att lösa en uppgift, när den haft tillfälle att öva sig grundligt på den. I detta försök bestod uppgiften i att spela datorspelet Tetris, som går ut på att figurer skall vändas och vridas för att passa in i varandra. Efter 50 dagars övning sjönk energiförbrukningen i de områden av hjärnan som sannolikt inte var absolut nödvändiga för att spela spelet.

Dessa försök visar alltså att olika personer använder sin hjärna på vitt skilda sätt, även om de skall lösa samma uppgift, och att hjärnans arbetsmetod är beroende av den generella intelligensen. Skillnaderna är dock inte bara individuella, för 1995 kunde Ricard Haier visa att män och kvinnor också använder hjärnan på varsitt sätt.

Försöket visade att även om försöksdeltagarna i stort sett använde olika delar av hjärnan lika mycket, då de skulle lösa en matematisk uppgift, så fanns det ett enskilt undantag som gällde hjärnbarkens tinninglober. Där var nervcellernas energiförbrukning – och deras aktivitet – större ju bättre uppgiften löstes, vilket alltså tyder på att denna hjärnregion är involverad i matematiska problemställningar.

Det överraskande var dock att detta samband endast kunde observeras hos männen, medan det inte var någon skillnad i tinninglobernas energiförbrukning hos de kvinnor som klarade testet synnerligen bra och hos dem som klarade det medelmåttigt.

Könens hjärnor är olika

På detta sätt kunde Richard Haier alltså visa att de båda könen inte använder sina hjärnor på samma sätt, när de skall lösa matematiska problem. Senare har många forskare påvisat hur könsskillnader i en rad intellektuella förmågor har ett nära samband med ett könsspecifikt sätt att använda hjärnan på.

De båda könens olika sätt att använda hjärnan har visat sig hänga ihop med själva hjärnans uppbyggnad. Den kan studeras med hjälp av skanningtekniken MRI, som till skillnad från PET och fMRI inte registrerar nervcellernas aktivitet utan i stället deras struktur. Man kan därför mycket detaljerat kartlägga uppbyggnaden av hjärnans grå och vita substans. Grå substans finns i synnerhet i den veckade hjärnbarken och består av nervcellernas så kallade cellkroppar, medan den vita substansen ligger under hjärnbarken och består av nervcellernas långa utlöpare, axonerna, som knyter förbindelser mellan olika delar av hjärnan.

Vill man jämföra hjärnan med en dator, kan man se den grå substansen som själva processorn som utför alla beräkningar, medan den vita substansen är hårddisken och bussarna, som ser till att flytta data fram och tillbaka mellan processorn och alla datorns andra enheter. Liksom en dator inte kan utnyttja en kraftfull processor optimalt om hårddisken är mycket långsam, så är en välfungerade hjärna beroende av att både den grå och den vita substansen är välutvecklade och passar varandra.

Läs också

PRENUMERERA PÅ ILLUSTRERAD VETENSKAPS NYHETSBREV

Du kan ladda ned ditt gratis specialnummer, Vår extrema hjärna, så snart du har beställt vårt nyhetsbrev.

Kanske är du intresserad av...

Hittade du inte vad du söker? Sök här: