depressed man

Depression

Livsaptiten försvinner både från själen och kroppen.

30 november 2010 av Gorm Palmgren

Var tionde människa drabbas någon gång av en svår depression, under vilken sinnesstämning och självkänsla sjunker så djupt att tillvaron förefaller olidlig. Den deprimerade finner inte glädje i någonting, undviker kontakt med andra människor, grubblar konstant över problem och plågas av självmordstankar.

Depression förmörkar inte bara sinnet utan påverkar i de flesta fall även de kroppsliga processerna, så att patienten drabbas av sömnproblem, aptitlöshet, trötthet och matsmältningsbesvär.

Det har lett forskarna på spåret av att depression inte härrör från ett enskilt ställe i hjärnan, utan att sjukdomen uppstår när nervprocesser i flera delar av hjärnan hamnar ur balans.

Redan 1999 visade Helen Mayberg, som nu arbetar vid Emory University School of Medicine i Atalanta, Georgia i USA, att hjärnaktiviteten ökade i två områden av pannlobens yttersta lager, när depressionen efter behandlingen lättade hos patienterna, medan den däremot minskade i en annan del av hjärnbarken, som ligger djupt in mot mitten av hjärnan.

När en annan grupp friska försökspersoner ombads att tänka på en sorglig händelse och försatte sig i ett kortvarigt depressionsliknande tillstånd, skedde det motsatta: aktiviteten sjönk i de yttre områdena av hjärnbarken, medan den steg i den djupt belägna regionen.

Detta djupt belägna område kallas Brodmann area 25 (eller bara BA25) och har sedan visat sig ha avgörande betydelse för utvecklingen av depression.

Många delar av hjärnan påverkas

Brodmann area, BA25, fungerar som en kommandocentral, som koordinerar aktiviteten i en lång rad centra med olika funktion: hypothalamus och hjärnstammen (reglerar aptit och sömn), amygdala och insula (påverkar humör och oroskänsla), hippocampus (är involverad i minnet) samt delar av pannloben (styr känslan av eget värde).

Daniel Weinberger vid National Institutes of Health i Bethesda, Maryland, USA har visat att BA25 är mindre hos personer, som är genetiskt disponerade för depression. Detsamma gäller amygdala, som bland annat hanterar negativa känslor. Hjärnan hos dessa personer är därför sämre på att reglera humöret och kanske även självkänslan, aptiten, minnet och så vidare, så att de löper en ökad risk att drabbas av depression.

Läs också

Kanske är du intresserad av...

Hittade du inte vad du söker? Sök här: