Runners

Du blir hög av motion

Tyska forskare har visat att motion frisätter ”glädjehormoner” i hjärnan. De lindrar smärta och gör oss höga. Alltså existerar det omdiskuterade fenomenet ”runner´s high”.

20 januari 2010 av Rasmus Kragh Jakobsen

Många löpare säger att de mår bra och känner sig avslappade efter en löprunda. Vissa idrottare hävdar till och med att träningen kan utlösa ett rus nästan som i en orgasm eller som av euforiserande ämnen. Fenomenet är känt som ”runner´s high”, men forskarna har länge diskuterat vad detta är, och om det överhuvudtaget finns.

Nu har tyska forskare dock visat att en lång löprunda frisätter potenta morfinliknande ämnen i hjärnan. Det verkar som om motionen gör att nervcellerna avger en kaskad av kroppens eget narkotikum, endorfin, och ju mer som frisätts, desto större blir lyckokänslan. Fyndet avgör inte bara en lång debatt om ”runner´s high” utan visar också på en tänkbar mekanism bakom motionens lindrande effekt vid till exempel depression och kronisk smärta. Lyfter man upp detta i ett större perspektiv, pekar upptäckten på att endorfinerna kan ha spelat en avgörande roll i människans evolution.

Forskerne fandt den indre morfin

Fenomenet ”runner´s high” härrör från 1970-talet, då löpare berättade om hur bra de mådde efter en lång löprunda. Ungefär samtidigt upptäckte forskarna att det i vår kropp finns en typ av molekyler med samma egenskaper som morfin. Ämnena döptes till endorfiner efter ”endo”, som betyder inre, och ”morfin” – kroppens inre morfin. När forskarna fann att träning frisätter stora mängder av dessa lyckohormoner i blodet, var ”runner´s high” snart på allas läppar.

Det fanns dock ett problem. Endorfiner är stora molekyler, som inte kan tränga genom blodhjärnbarriären in i hjärnan. Därför kan endorfiner i blodet inte ge oss ett lyckorus i hjärnan. Detta faktum ignorerades, och istället tog man fasta på att råttor som springer i hjul frivilligt tillryggalägger enorma distanser och till och med kan springa sig till döds, som om de var beroende av morfin.

Motion kan bromsa alzheimer

Bristen på direkta bevis fick år 2002 hjärnforskaren Huda Akil vid University of Michigan i USA att gå i närkamp med endorfinteorins förespråkare och förklara att den var en ”ren fantasi i en modern popkultur”. Året därpå fann neuropsykologen Arne Dietrich vid Georgia Institute of Technology i USA och hans kollegor att kroppens egen version av marijuana, anandamid, också ökade efter hård träning. I motsats till endorfinerna tränger anandamid snabbt in i hjärnan – och därmed utmanades endorfinteorin.

Nu har den tyske smärtforskaren Henning Boecker och hans kollegor vid Klinikum rechts der Isar i München och Rheinische Friedrich-Wilhelms-Universität i Bonn dock åter satt endorfinteorin i strålkastarljuset. Med en så kallad PET-skanner kan forskarna följa radioaktivt markerade molekyler i hjärnan och se var de häftar sig fast vid speciella proteiner på nervcellerna. Boecker använde sig av en molekyl, som specifikt binder sig till endorfinreceptorerna på nervcellerna. Han rekryterade tio manliga löpare från löparklubben i München. De fick genomgå en PET-skanning medan de var i vila, varefter de löpte i två timmar med relativt hög intensitet, klädde om och fick genomgå en ny PET-skanning.

Eufori og endorfiner

Undersökningen visade att samtliga löpare hade massor av endorfiner i hjärnan efter träningen – speciellt i de områden av hjärnan som har med känslor att göra. Detta resultat stämmer väl överens med försökets andra del, som var ett psykologiskt test av löparnas välbefinnande före och efter träningen. I testet påvisades ett klart samband mellan mängden frisatt endorfin och förbättringen av löparnas humör – ju större eufori de upplevde, desto mer endorfin hade de i hjärnan.

Henning Boecker anser att fyndet kan utnyttjas inom vården. Som smärtforskare pekar han givetvis först på endorfinets förmåga att lindra smärta hos patienter med kroniska smärttillstånd. Det finns dock även andra effekter. Till exempel är motion gynnsam vid depression, och endorfinerna kan nu få äran för detta. Vidare finns det studier som tyder på att endorfinerna kan stimulera andra faktorer, som får nerverna att bilda nya förbindelser och skapa nätverk av betydelse för minnet och koncentrationsförmågan. Därmed kan motion hjälpa inte bara patienter med psykiska sjukdomar utan kanske också bromsa neurodegenerativa sjukdomar som alzheimer.

Henning Boecker understryker dock att forskarna bara är i inledningen av sitt arbete och måste börja med att reda ut vilken roll olika typer av endorfinreceptorer spelar i hjärnan. Han vill heller inte utesluta att andra ämnen, såsom anandamid, inverkar på ”runner´s high”.

Endorfiner hjälpte våra förfäder

Genom forskningen har man börjat på ett nytt kapitel för motionärer och idrottare. Det är nu möjligt att mäta ”runner´s high” och kanske räkna ut precis när den uppstår. Men varför är vi då utrustade med ett system, som belönar hård träning? Svaret går kanske tillbaka till vårt släktes ursprung. Vi är den enda apa som kan springa, och den mänskliga rörelseapparaten har alltsedan Charles Darwin varit i fokus för studiet av vår evolution.

Den nyaste forskningen tyder på att de första förfäderna på människans utvecklingslinje, Homo, tidigt skiljer sig från apmänniskorna genom flera anpassningar till en energieffektiv löpförmåga. Förmågan att springa långt och uthålligt tycks ha varit avgörande i vår utveckling, till exempel för att den gav tillgång till en extremt värdefull födokälla, nämligen kött.

Forskarna tror i dag att våra tidiga förfäder kan ha fällt byten som gaseller genom att springande jaga djuret till utmattning, så att jägarna till slut kunde komma nära det och döda det. Även om denna jaktmetod i stort sett försvunnit, är den dokumenterad från kulturer som Kalahariöknens bushmän, Mexikos tarahumarafolk, Nordamerikas navajoindianer och Australiens aboriginer. Stämmer antropologernas teorier, kan det tänkas att vårt nervsystems funktioner utvecklats för att passa till löpning.

Bushmen

Neurobiologen Greg Gerdeman vid Eckerd College i Florida anser att den neurobiologiska belöningen kan ha betytt att de tidiga människorna njöt av att springa och upprepade beteendet, som blev en anpassning, eftersom den gav dem fördelar. Tillsammans med antropologen David Raichlen vid University of Arizona leder Greg Gerdeman ett projekt, som undersöker om den neurobiologiska belöningen ”runner´s high” varit avgörande för utvecklingen av löpning under människans evolution.

Enligt David Raichlen kan man tänka sig att fenomenet uppstått som en mekanism för att både ge motivation för löpning genom att framkalla lyckorus och välbefinnande och samtidigt lindra smärta från ömma muskler och småskador. Det skulle ha hjälpt våra förfäder vid jakt och därmed varit en fördel i kampen för överlevnad.

Kanske är det efterdyningarna från vår forntid som jägare på savannen som vi i dag märker av, när välmåendet fyller kroppen efter en lång löprunda.

Tema

Läs också

Kanske är du intresserad av...

Hittade du inte vad du söker? Sök här: