Archaic family

Parningar garanterade mångfald

5 mars 2012 av Nanna Bay

När Parham undersökte HLA-generna hos nu levande européer och asiater, fann han att en del av HLA-varianterna var identiska med neandertalarnas HLA-typer. Från tidigare studier av DNA utvunnet ur ett neandertalskelett vet man att neandertalmänniskan troligen utvecklades från vår egen förfader, Homo heidelbergensis, som kom efter Homo erectus.

Homo heidelbergensis lämnade Afrika för 500000 år sedan och slog sig ned i Europa och Mindre Asien. Där anpassade den sig efterhand till det kalla och bistra istidsklimatet: benen blev korta och kraftiga och bröstkorgen bred och den fick större muskler. Neandertalaren, Homo neanderthalensis, tog plats på scenen.

Peter Parhams studier tyder nu på att den moderna människan parade sig med neandertalarna för mellan 45000 och 60000 år sedan, när hon nådde Europa och Mindre Asien. Till exempel upptäckte Peter Parham att en variant av HLA-C – HLA-C*0702 – är utbredd bland nu levande européer och asiater.

Just denna HLA-variant hittade Parham i neandertalarnas arvsmassa, och det tyder på att Homo sapiens tillfördes just den HLA-varianten genom att para sig med neandertalarna. Det hände efter det att Homo sapiens hade lämnat Afrika, eftersom just denna variant inte finns hos dagens afrikaner.

Stamfolk splittrades i grupper

På samma sätt fann Peter Parham att varianten HLA-A*11 är spridd hos nu levande asiater men inte hos afrikaner. Just denna HLA-variant hittade han i denisovafyndets arvsmassa. Denisovafyndet är en helt ny människoart, som 2010 identifierades utifrån ett fingerben, som arkeologerna grävde fram i Denisovagrottan i Altajbergen i södra Sibirien i Ryssland.

Genom att analysera DNA från benet kunde forskarna fastslå att denisovafyndet är en avlägsen släkting till neandertalarna. Kol 14-analyser av jorden runt fingerbenet visar att benets ägare dog för mellan 30000 och 48000 år sedan, medan andra fynd visar att området runt Denisovagrottan har varit bebott av människoarter i omkring 125000 år.

Peter Parhams analyser tyder alltså på att dessa urtidsmänniskors arvsmassa nu lever vidare i den moderna människan. Homo sapiens har antagligen parat sig med denisovamänniskor, som de mötte i Mindre Asien, varigenom denisovamänniskornas motståndskraftiga variant, HLA-A*11, överfördes till den moderna människan.

”Människans utveckling och kolonisering av jorden har sannolikt gått till så att mindre grupper av stammedlemmar ökat i antal, splittrat upp sig och vandrat iväg i grupper – gång på gång. På grund av dessa cykler har det uppstått flaskhalsar, där grupperna förlorat HLA-varianter. Det är här parning med arkaiska människor kunnat förnya och förbättra den genetiska mångfalden i varje enskild grupp”, säger professor Peter Parham.

Arkaiska gener gav oss framgång

Trots att neandertalarna och denisovamänniskorna dog ut för 30000 år sedan, lever en del av deras gener vidare i den moderna människan. Genom att analysera en HLA-typ från neandertalarna och en HLA-typ från denisovamänniskorna fick Peter Parham ett utsnitt av alla HLA-varianterna i de båda populationerna.

Därefter undersökte han fördelningen av dessa varianter i nu levande folkgrupper och upptäckte att HLA-varianten C0702, som kommer från neandertalarna, i dag finns i både européer och asiater. Dessutom är HLA-varianten B07 mest utbredd hos dagens européer.Utifrån hur dessa HLA-varianter uppförde sig identifierade Parham andra HLA-varianter, som beter sig på samma sätt och därför med stor sannolikhet också härrör från arkaiska människor.

Forskarna har dock ingen möjlighet att avgöra om dessa varianter härstammar från neandertalare, denisovamänniskor eller andra arkaiska människor.

De följande procentsiffrorna anger därför hur stor del av våra HLA-gener som härrör från neandertalare, denisovamänniskor och andra arkaiska människor. Faktum är att över 50 procent av européernas HLA-A-varianter kommer från arkaiska människor, medan siffran stiger till 72 procent för kinesernas vidkommande och till över 90 procent för människor på Papua Nya Guinea.

Enligt Peter Parham finns vissa HLA-varianter fortfarande i så stor mängd, därför att dessa typer förbättrade människans immunförsvar och därmed hälsa. Generna gav Homo sapiens en fördel, och därför har de ökat i frekvens till höga värden.

Att andelen HLA-varianter från arkaiska människor i dag varierar från befolkning till befolkning beror enligt Parham på att parningarna troligen ägde rum på olika platser och vid olika tidpunkter i grupper som vandrade till olika delar av världen. Oavsett vilka HLA-typer vi ärvt verkar det dock som om vi är skyldiga våra arkaiska förfäder ett tack.

”Vissa av de arkaiska människornas gener verkar ha varit nyckeln till Homo sapiens tidiga överlevnad och följande expansion – med andra ord artens framgång”, säger Peter Parham.

Läs också

PRENUMERERA PÅ ILLUSTRERAD VETENSKAPS NYHETSBREV

Du kan ladda ned ditt gratis specialnummer, Vår extrema hjärna, så snart du har beställt vårt nyhetsbrev.

Kanske är du intresserad av...

Hittade du inte vad du söker? Sök här: