När började man använda efternamn?

1 september 2009

De tidiga efternamnen, eller familje- och släktnamnen, togs sannolikt i bruk i den romerska republiken runt 500 f Kr. En person fick utöver ett förnamn också ett efternamn, som ärvdes inom familjen och som var den viktigaste delen av namnet. I norra Europa fick de flesta barn sin fars förnamn till efternamn, exempelvis Lars Petersson eller Maren Sigurdsdotter – det kallas patronymiska efternamn och används fortfarande på Island (till exempel Vigdis Finnbogadottir) och på Färöarna. I dag slutar de vanligaste skandinaviska efternamnen på -sen eller -son, eftersom de bildats av patronymer. Skicket med att hela familjen fick samma namn vann terräng vid olika tidpunkter i Europa: i Frankrike på 1200–1300-talet, på vissa platser i Tyskland på 1500-talet – i norra Tyskland, där man liksom i Skandinavien använde patronymiska efternamn, något senare. I arabiskspråkiga länder får barn också ofta patronymiska efternamn, till exempel son av Khaldun; ibn Khaldun. Även i de arabiska länderna får dock många släktnamn i europeisk stil. I Kina och Japan har man också två namn, men efternamnet står före förnamnet. Runt om i världen finns det dock fortfarande små samhällen, där man inte alltid får ett efternamn, utan bara ett förnamn.

Läs också

Kanske är du intresserad av...

Hittade du inte vad du söker? Sök här: