Hur uppstår panik?

Det tycks inte vara så ändamålsenligt att gripas av panik? Varför gör vi det?

1 september 2009

För att människor skall kunna fungera tillsammans med andra är det viktigt att det i barndomen har etablerats en rad automatiska kopplingar mellan högre och lägre delar av hjärnan. På det sättet förankras kulturella sedvänjor djupt i vår identitet. Samtidigt är det lika viktigt att de högre delarna av hjärnan tränas till att ställa om sig till skiftande kulturella förhållanden. I de flesta fall fungerar båda processerna, men ibland blir det trassel i systemet. Den amerikanske neurologen Joseph LeDoux har visat att vissa av hjärnans mellersta delar under uppväxten kan lägga beslag på automatiska reaktionsvägar från påverkan till handling. Om det sker, kan de översta delarna av hjärnan inte korrigera tidigare intryck med senare erfarenheter. På det sättet kan skräckscenarion från barndomen förväxlas med reella hot. Till exempel kan ett barn ha upplevt panik, om det varit inlåst. Den här erfarenheten lever sedan sitt eget liv trots senare kunskap om det harmlösa i att vara inlåst. Detta kan i vissa fall ta sig uttryck i panik. Förmågan att koppla mellan tidigare och senare erfarenheter är livsnödvändig för människan. Mekanismen är svag och kan ibland fungera icke ändamålsenligt. Detta är dock det pris som vi som art har valt att ”betala” för att kunna hantera de komplicerade sammanhang som vi upplever som människor.

Läs också

PRENUMERERA PÅ ILLUSTRERAD VETENSKAPS NYHETSBREV

Du kan ladda ned ditt gratis specialnummer, Vår extrema hjärna, så snart du har beställt vårt nyhetsbrev.

Kanske är du intresserad av...

Hittade du inte vad du söker? Sök här: