Kapitel 2: Odjuret besegras

Den varelse som kommer stapplande nedför berget i skymningen den 26 maj 1953 ser ut som den avskyvärde snömannen. Några meter bakom honom dyker ännu en klumpig skepnad upp. Båda är täckta av is från topp till tå och rör sig med stela, ryckiga steg.

Med en enorm packning på ryggen, syrgasmask för ansiktet och hår som stelfruset spretar åt alla håll vacklar männen tyst bort mot Edmund Hillary och George Lowe, som kommer dem till mötes nerifrån lägret. Så utmattade är de att de knappt förmår höja handen till hälsning, och först då Tenzing Norgay kommer ilande med ett par koppar varm soppa, som han för upp till deras läppar, är det som om livet sakta återvänder till deras utmattade kroppar.

Tacksamt låter Charles Evans och Tom Bourdillon sig föras till sitt tält, och först en dryg timme senare har de hämtat så mycket kraft att de kan berätta om sina upplevelser.

Ger upp erövringen 90 meter från toppen

De båda bergsbestigarna har inte nått toppen på Everest, men de har varit nära, närmare än någon annan. Bara 90 höjdmeter återstod för att de skulle erövra världens mest eftersträvade topp. Till att börja med hade uppstigningen gått lysande, men så hade dimma och kraftigt snöfall drivit in och försenat deras framfart.

På South Summit, Everests sydtopp, tvingades männen fatta det tunga beslutet att vända om. De uppskattade att det skulle ta runt fem timmar att nå upp till toppen och tillbaka igen, men syreförrådet var på väg att ta slut och likaså tiden och krafterna, så besvikna tvingades bergbestigarna söka sig nedåt innan de skulle ha övermannats av mörkret.

Efter en maratonvandring, under vilken de var nära att störta i döden, befinner de sig nu i säker­het i lägret – utmattade och förfrusna men vid liv och i stånd att dela med sig av sina värdefulla erfarenheter från Everests allra översta våning till det par som valts ut för expeditionens andra toppförsök: den nyzeeländske biodlaren Edmund Hillary och hans Everest-expert, sherpa Tenzing Norgay.

Medan de tidigare brittiska Everest-expeditionerna har arbetat sig uppför bergets nordsida från Tibet, har 1953-expeditionen under ledning av John Hunt varit tvungen att utföra de slutliga toppförsöken från söder, från den nepalesiska sidan.

Politik har ändrat klättringsrutten, för medan Nepal har varit stängt för utlänningar från mitten av 1800-talet och fram till 1949, är rollerna från 1950 ombytta, så att det nu är Tibet som är ett slutet land. I april 1953 har expeditionen därför anlänt till Khumnu-isfallet vid bergets fot, där britterna, deras sherpor och omkring 350 bärare har slagit läger mitt i en labyrint av isblock stora som hus.

Därifrån har överste Hunt planerat det slutliga rycket mot toppen, som om det vore en militäroperation, med ett enda mål för ögonen: att besegra fienden, även känd som Everest.

Packning på 20 kilo

Enligt Hunts första plan borde berget kunna erövras från det översta lägret, camp 8 på South Col, men efter Evans och Bourdillons misslyckade försök står det klart att par nummer två måste starta från ett läger ännu högre upp.

Den 28 maj 1953 påbörjar Hillary och Tenzing därför uppstigningen till det planerade camp 9. En förtrupp på tre män släpande på förnödenheter, tält och syrgasutrustning tar täten uppför berget, och i ett moln av is från bergsbestigarna ovanför dem följer Hillary och Tenzing efter, var och en med en packning på över 20 kilo.