Urancentrifug

Hur fungerar en urancentrifug?

En urancentrifug används i den process i vilken man anrikar uran. Läs här hur.

19 mars 2012

Naturligt uran består nästan uteslutande av två olika isotoper, nämligen 99,3 procent uran-238 och 0,7 procent uran-235. Det är bara den senare typen som kan klyvas och ingå i kedjereaktioner i en kärnreaktor, så uranet kan användas först när andelen uran-235 har ökats. Denna process kallas för anrikning av uran.

Kemiskt liknar de båda typerna av uran varandra till förväxling, så de är svåra att skilja åt. Uran-238 väger dock 1,3 procent mer än uran-235, och denna lilla viktskillnad kan utnyttjas, om man har uran i gasform.

Man löser därför upp uranmalmen i syra och låter den genomgå flera kemiska processer, tills man har uranhexafluorid (UF6), som inte kräver mycket värme för att förgasas.

När uranhexafluoridgasen slungas runt med hög hastighet, gör centrifugalkraften att de tyngre uranhexafluoridmolekylerna med uran-238 samlas ytterst i centrifugen, medan de lättare molekylerna med uran-235 hamnar innerst.

På så sätt sorteras molekylerna, så att man får en gas med högre koncentration av uran-235. Till sist får gasen reagera med bland annat väte, innan man slutligen har det anrikade uranet.

Det tunga uranet slungas bort

I naturligt uran utgör uran-235 mindre än en procent. Denna andel måste ökas, innan det kan användas.

1. Uranhexafluorid i gasform leds in i en roterande centrifug.

2. De tyngsta gasmolekylerna av uran-238 ansamlas längst ut.

3. Mitt i centrifugen finns det mest uran-235. Det förs vidare till nästa centrifug.

Också läsa

Kanske är du intresserad av...

Hittade du inte vad du söker? Sök här: