Hillary & Tenzing

Odjuret besegras

Då britterna 1953 anländer till Nepal, är expeditionen planerad som en militär operation. Det har gått tre årtionden sedan Mallory och Irvine försvann på Everest. Nu ska berget långt om länge besegras. Det första toppförsöket är nära att sluta illa, men då en nyzeeländsk biodlare och en tibetansk herdeson får chansen, möter Everest sina hittills segaste motståndare.

Den varelse som kommer stapplande nedför berget i skymningen den 26 maj 1953 ser ut som den avskyvärde snömannen. Några meter bakom honom dyker ännu en klumpig skepnad upp. Båda är täckta av is från topp till tå och rör sig med stela, ryckiga steg.

Med en enorm packning på ryggen, syrgasmask för ansiktet och hår som stelfruset spretar åt alla håll vacklar männen tyst bort mot Edmund Hillary och George Lowe, som kommer dem till mötes nerifrån lägret. Så utmattade är de att de knappt förmår höja handen till hälsning, och först då Tenzing Norgay kommer ilande med ett par koppar varm soppa, som han för upp till deras läppar, är det som om livet sakta återvänder till deras utmattade kroppar.

Tacksamt låter Charles Evans och Tom Bourdillon sig föras till sitt tält, och först en dryg timme senare har de hämtat så mycket kraft att de kan berätta om sina upplevelser.

Ger upp erövringen 90 meter från toppen

De båda bergsbestigarna har inte nått toppen på Everest, men de har varit nära, närmare än någon annan. Bara 90 höjdmeter återstod för att de skulle erövra världens mest eftersträvade topp. Till att börja med hade uppstigningen gått lysande, men så hade dimma och kraftigt snöfall drivit in och försenat deras framfart.

På South Summit, Everests sydtopp, tvingades männen fatta det tunga beslutet att vända om. De uppskattade att det skulle ta runt fem timmar att nå upp till toppen och tillbaka igen, men syreförrådet var på väg att ta slut och likaså tiden och krafterna, så besvikna tvingades bergbestigarna söka sig nedåt innan de skulle ha övermannats av mörkret.

Efter en maratonvandring, under vilken de var nära att störta i döden, befinner de sig nu i säkerhet i lägret – utmattade och förfrusna men vid liv och i stånd att dela med sig av sina värdefulla erfarenheter från Everests allra översta våning till det par som valts ut för expeditionens andra toppförsök: den nyzeeländske biodlaren Edmund Hillary och hans Everest-expert, sherpa Tenzing Norgay.

Medan de tidigare brittiska Everest-expeditionerna har arbetat sig uppför bergets nordsida från Tibet, har 1953-expeditionen under ledning av John Hunt varit tvungen att utföra de slutliga toppförsöken från söder, från den nepalesiska sidan.

Politik har ändrat klättringsrutten, för medan Nepal har varit stängt för utlänningar från mitten av 1800-talet och fram till 1949, är rollerna från 1950 ombytta, så att det nu är Tibet som är ett slutet land. I april 1953 har expeditionen därför anlänt till Khumnu-isfallet vid bergets fot, där britterna, deras sherpor och omkring 350 bärare har slagit läger mitt i en labyrint av isblock stora som hus.

Därifrån har överste Hunt planerat det slutliga rycket mot toppen, som om det vore en militäroperation, med ett enda mål för ögonen: att besegra fienden, även känd som Everest.

Packning på 20 kilo

Enligt Hunts första plan borde berget kunna erövras från det översta lägret, camp 8 på South Col, men efter Evans och Bourdillons misslyckade försök står det klart att par nummer två måste starta från ett läger ännu högre upp.

Den 28 maj 1953 påbörjar Hillary och Tenzing därför uppstigningen till det planerade camp 9. En förtrupp på tre män släpande på förnödenheter, tält och syrgasutrustning tar täten uppför berget, och i ett moln av is från bergsbestigarna ovanför dem följer Hillary och Tenzing efter, var och en med en packning på över 20 kilo.

Hugger ut klippavsats till det sista lägret

På 8500 meters höjd lämnas de ensamma med sin utrustning, och medan hjälparna klättrar nedåt igen, försöker Hillary hitta en plats där de kan tillbringa natten. Valmöjligheterna är obefintliga – den enda möjliga lägerplatsen på den branta sluttningen är en smal och vindpinad klippavsats, där isen dessutom måste huggas bort innan tältet kan slås upp. Innan männen rullar ihop sig i sina sovsäckar, tittar Hillary upp på aftonhimlen. Stjärnorna lyser klart, inte ett moln är i sikte. Det lovar gott inför morgondagens strapatser till världens tredje pol.

Efter en orolig natt i rusk och kyla ger Hillary klockan fyra på morgonen den 29 maj upp försöken att få mer sömn. Han fryser ända in i märgen och tar sig mödosamt ur sovsäcken och bort till tältöppningen. Frosten har gjort den stel som en bräda, men då han slutligen lyckas bända upp den, belönas han med en storslagen utsikt: i det tidiga morgonljuset tecknar Himalayas toppar en knivskarp siluett mot den djupblå himlen, medan dalgångarna långt nedanför ligger i beckmörker.

Bergsbestigarna packar in sig

Termometern visar 27 grader minus – en fullt acceptabel temperatur på 8500 meters höjd, där 40–50 minusgrader inte är ovanligt. Innan männen lämnar tältet, smörjer de in sina ansikten med en fet kräm som skydd mot den bitande vinden och klär på sig vindtäta nylonbyxor och -jackor ovanpå de många lager kläder som de redan har på sig; en undertröja, en ylleskjorta, en tjock tröja av shetlandsull, långkalsonger av ylle, dunbyxor och -jackor. Händerna packar de in i tre par vantar – de innersta av silke, de mittersta av ylle och de yttersta av vindtätt tyg.

Klockan är 06.30 då Hillary och Tenzing kryper ut ur tältet i världens högsta läger. Balanserande på den smala klippavsatsen med vinden vinande om öronen spänner de på sig sina knappt 14 kilo tunga syrgasapparater på ryggen. Den tunga utrustningen tvingar dem nästan på knä, men i samma ögonblick som de får syrgasmaskerna på sig och tar ett djupt andetag, är det som om bördan blir lättare.

Ihopbundna med ett nylonrep och beväpnade med varsin isyxa påbörjar männen sin vandring mot toppen. Över dem tronar en nästan lodrät bergssluttning, som är täckt av ett tjockt lager av pudersnö, och då Tenzing tar det första steget längs den okända stigen mot toppen sjunker han ned till knäna.

De första 10–20 minuterna är männens rörelser klumpiga och stela, men efterhand som musklerna värms upp faller Tenzing och Hillary in i ett rytmiskt klättringstempo. Målmedvetet plöjer de sig genom snön, och efter ett tag får de syn på dagens första mål, South Summit, som badar i solljus. Männen turas om att ta täten.

På flera ställen måste de hugga steg i isen, men värst är de passager där vinden slipat en hård skorpa ovanpå snön. Ibland kan ytan bära deras tyngd, andra gånger brister den plötsligt under dem, så att de faller omkull och drar efter andan. Rädslan för att utlösa en lavin eller att glida ut över en klippa och ned i avgrunden är en ständig följeslagare, men en okuvlig viljestyrka driver dem vidare framåt och uppåt. Med försiktiga steg avverkar Hillary och Tenzing meter efter meter.

Isflak lossnar på kanten av avgrunden

Klockan lite över åtta närmar sig paret South Summit. Den bergskam som leder upp till sydtoppen är skarp som en knivsegg, och likt lindansare med en cirka tre kilometer djup avgrund under sig balanserar männen över kammen medan istäcket spricker under deras fötter. Plötsligt lossnar ett cirka en gånger två meter stort isflak under Hillary, och medan han kämpar för att bevara fotfästet följer han förfärad flakets rutschkana nedför berget.

Händelsen gör starkt intryck på Hillary, som för första gången känner osäkerheten gnaga. Kanske är det klokast att vända om. Han tittar frågande på sin kompanjon: "Vad tycker du, Tenzing?". "Mycket illa, mycket farligt", svarar han på sin begränsade engelska. "Tycker du att vi ska fortsätta?" frågar Hillary, trots att han redan vet vad svaret kommer att bli. "Om du vill", hörs det kort från Tenzing, som redan är på väg framåt.

Ett steg framåt och två tillbaka

Oändligt långsamt arbetar de sig uppåt. För varje steg framåt är det som om de glider två tillbaka på den spegelblanka ytan, men klockan nio har de lyckats nå upp på South Summits rundade topp, där de hugger en plattform i isen och sätter sig för att få en välbehövlig vila och en klunk vatten.

Härifrån är utsikten över Everests trekantiga toppar 90 meter högre upp både formidabel och skrämmande. Toppen lyser vit och lockande, men den bergsrygg som leder den sista vägen mot målet är som Bourdillon och Evans har varnat för oerhört smal och brant och liknar vid första ögonkastet en oövervinnelig barriär.

Vid en närmare titt verkar snön vara fast och hård, och precis det kan utgöra skillnaden mellan framgång och fiasko. Hade snön varit mjuk och lös, skulle bergsryggen vara livsfarlig att forcera, men det verkar vara möjligt att hugga en trappa av steg över den. Hårt arbete, men inte omöjligt, uppskattar Hillary.

Några minuter senare hörs ljudet av rytmiska yxhugg över Everests sluttningar. Medan Tenzing säkrar sin kompanjon med ett stadigt tag i repet, börjar Hillary hugga.

En lodrät mur av is står i vägen för segern

Nära målet förefaller stigningen oändlig och enformig, och medan männen på morgonen bubblade av energi och framåtanda, upplever de nu en nästan total utmattning. Framstegen går långsamt, så gott som omärkligt, och framför dem hotar det största hindret av alla: en ishal, lodrät klippvägg, som tronar tolv meter upp i luften likt en oöverstiglig mur.

Från flygfotografier är Hillary och Tenzing förberedda på klippväggen, men då de väl står vid foten av den sjunker deras mod. Mot förväntan finns det ingen genväg runt om. Hillary börjar centimeter för centimeter att granska väggen som spärrar vägen för den sista etappen mot toppen.

Till sin lättnad upptäcker han att en del av den is som hänger på klippsidan har lossnat och skapat en spricka, som är precis tillräckligt stor för att man skall kunna klämma sig upp genom den. Med ryggen pressad mot den nakna klippan borrar han in stövlarnas klätterjärn i isen och tar sig steg för steg uppåt genom den trånga kaminen, hela tiden medveten om att isen när som helst kan lossna med katastrofala följder.

Utan några olyckstillbud men med uppbådande av sina sista krafter lyckas Hillary arbeta sig hela vägen igenom, varefter han håller repet, så att Tenzing har något att ta tag i på vägen upp. Likt en enorm fisk som precis dragits upp på land ligger Tenzing kort därpå och flämtar på klippan. För första gången under hela expeditionen vågar Hillary i detta ögonblick tro på framgång. "Inget kan stoppa oss nu", tänker han, medan han spejar upp mot Everests topp.

Under sista etappen av den branta ryggen måste bergsbestigarna på flera ställen hugga steg i isen meter för meter. Varje gång de passerar en liten topp hoppas de att det är den sista, men hela tiden dyker nya och högre upp, och medan stigningen fortsätter i det oändliga dalar humöret i motsvarande grad.

Högsta toppen

Efter två timmars arbete med att hugga steg – för Hillary känns det som ett helt liv – når paret klockan 11.30 upp på en snötäckt topp, där de förgäves tittar efter nästa bergskam. Så går det upp för dem att det inte finns någon – den topp som de befinner sig på är högre än alla andra – med sina 8850 meter högre än alla andra i hela världen.

I en sinnesstämning som på en millisekund går från lättnad över förvåning till triumf tittar Hillary på Tenzing. Bakom den igenisade syrgasmasken och under istapparna som hänger från håret strålar ett brett leende, och då Hillary tar ett steg framåt för att på brittiskt gentlemannamaner skaka sin kompanjons hand, möts han av två utsträckta armar. I glädje omfamnar männen varandra och dunkar varandra i ryggen, varefter Tenzing rullar ut de flaggor som han har virat runt skaftet på sin isyxa.

Medan han håller upp flaggorna mot den blå himlen, fotograferar Hillary, varpå han böjer sig ned och gräver efter några små stenar, som han stoppar i fickan som souvenirer. Under tiden ber Tenzing en tyst bön och gräver sedan ned lite choklad och kex i snön som en gåva till bergets gudar.

Telegram till London med dåliga nyheter

"We knocked the bastard off" – "Vi besegrade odjuret" – jublar Edmund Hillary, när han och Tenzing efter en iskall övernattning på berget närmar sig resten av expeditionen, som spänt väntar i camp 4.

Ännu känner resten av världen inte till triumfen, men med på expeditionen är journalisten James Morris från den brittiska tidningen The Times. Han skyndar ned till baslägret vid Khumbu-isfallet, där han tar fram sin skrivmaskin och skriver ett telegram till redaktionen: ”Snow condition bad hence expedition abandoned advance base on 29th and awaiting improvement being all well.”

För den oinvigde är telegrammet en nedslående läsning – "Toppförsöket är tills vidare uppskjutet på grund av dåligt väder" – men Morris har på förhand avtalat just denna kod med sin tidning för att undvika att andra journalister skall snappa upp nyheten. Då telegrammet når redaktionen i London vet man precis hur man skall tolka budskapet: "Toppen nådd den 29 maj av Hillary och Tenzing."

Läs också

PRENUMERERA PÅ ILLUSTRERAD VETENSKAPS NYHETSBREV

Du kan ladda ned ditt gratis specialnummer, Vår extrema hjärna, så snart du har beställt vårt nyhetsbrev.

Kanske är du intresserad av...

Hittade du inte vad du söker? Sök här: