Bowers, Wilson och Cherry-Garrard (från vänster till höger). Iförda kängor av renskinn ska de tre männen dra två slädar och totalt 350 kilo efter sig.

© Granger / Polfoto

Expedition trotsade is-helvete i livsfarlig jakt på pingvinägg

Medan Robert F. Scott år 1911 värmer upp inför erövringen av Sydpolen, beger tre av hans män sig ut i polarnatten för att nå kejsarpingvinens land. De trotsar mängder av faror för att lösa en av zoologins största gåtor.

26 november 2017 av Stine Overbye/Världens Historia

De tre polarfararna stapplar vidare, framåtböjda. Iskalla vindar med stormstyrka sveper över isen.

Det gör ingen skillnad om de har ögonen öppna eller slutna; de ser ändå inte handen framför sig. Snön piskar dem i ansiktet, mörkret är totalt och de stöter ständigt ihop med varandra eller snubblar över någon isklump.

Ibland tappar de fotfästet och sjunker ned till midjan i någon av de förrädiska sprickor som ligger dolda under det tunna snötäcket.

Trion med den brittiske zoologen Edward Wilson i spetsen har gett sig ut på ett nästintill omöjligt uppdrag.

Ägg ska lösa evolutionsgåta

De är de första i historien som bestämt sig för att hämta ett ägg från kejsarpingvinen, en fågel som lever i en av världens tuffaste miljöer på havsisen vid Antarktis.

De är övertygade om att ett sådant ägg kan ge nya kunskaper kring ett av vetenskapens stora mysterier – utvecklings­steget mellan kräldjur och fåglar.

Därför är de alla tre beredda att offra livet för att få tag i de eftertraktade äggen.

Edward Wilson, 39, är utbildad ornitolog, läkare och konstnär, och lika äventyrslysten som sina båda kamrater, den 28-årige Henry Bowers och den 25 år gamle Apsley Cherry-Garrard.

Expeditionens två yngsta medlemmar saknar helt erfarenhet av upptäcktsresor, men för Wilson är det här andra besöket i det ogästvänliga Antarktis.

Sju år tidigare deltog han i Discovery-expeditionen, som leddes av den brittiske polarforskaren Robert Falcon Scott.

Uppdrag ingick i jakten till Sydpolen

Det är samme Scott som ligger bakom den förestående ­resan till kejsarpingvinernas häckningsplats.

Resan är en del av hans 65 man stora Terra Nova-expedition, som i januari 1911 gick i land på Antarktis.

Scotts stora mål är att bli först med att ta sig ända till Sydpolen, men parallellt med förberedelserna inför den epokgörande färden ska expeditionsdeltagarna genomföra en mängd vetenskapliga studier.

Att samla in ägg från kejsarpingvinen är en viktig del av deras uppdrag. 

Polarfarare har fångat mängder av kejsarpingviner under årens lopp, men än så länge har ingen lyckats få tag på ägg. 

Och det finns en enkel förklaring till det: pingvinernas enda kända häckningsplats ligger nämligen på Rossöns östligaste punkt, Cape Crozier. 

Det är så gott som omöjligt att ta sig dit i den kolmörka polarvintern – och det är just vid den tiden som kejsarpingvinerna lägger sina ägg.

Snabböversikt

Bakgrunden: Forskarna söker efter utvecklingssteget mellan kräldjur och fåglar. De hoppas att kejsarpingvinens ägg ska ge svaret.

Förloppet: Tre polarforskare reser till kejsarpingvinernas hemvist i Antarktis i juni 1911.

Följden: De hämtar hem tre ägg som undersöks av forskare 20 år senare. Äggen bidrar emellertid inte med någon ny kunskap.

Wilson har förvarnat sina följeslagare om att turen till andra sidan Rossön kommer att bli en ”straffexercis” och ”den märkligaste fågelboplundringsexpedition som någonsin utförts och någonsin kommer att utföras”. 

Det ska senare visa sig vara en underdrift. Antarktis är världens kallaste kontinent.

ANTARKTIS - Jordens sista ödemark

Vädret är aldrig skönt här, men i synnerhet vintern med dess tjutande snöstormar och bitande köld är ett helvete på jorden.

Och allra värst är det totala vintermörkret, som både dag och natt ligger som ett tungt, orubbligt täcke över det ändlösa islandskapet.

Snart kommer det till ett läge då expeditionsdeltagarna hellre vill dö än att leva en enda dag till på den troligen mest ogästvänliga platsen på jorden.

En kilometer blir tre

Torsdagen den 27 juni 1911 ger sig äggjägarna av, ut över havsisen från Cape Evans på Rossön i västra delen av Rosshavet.

Framför sig har de en 110 kilometer lång vandring i beckmörker. 

Vinden har tillfälligt mojnat och det tycks bli en perfekt dag att starta den långa vandringen på.

”All lycka på resan”, ropar Robert Falcon Scott till sina män när de glada i hågen traskar iväg med sina slädar som är fullastade med proviant och utrustning för färden. 

Kvällen innan har Scott skrivit i sin dagbok att ”denna vinterresa är ett nytt och djärvt vågstycke. Men det är de rätta männen som ska göra försöket.”

Trion får en flygande start. De drar sin nästan 350 kilo tunga börda över isen utan några problem, men det dröjer inte mer än två dagar förrän de stöter på det första hindret.

Männen har kommit fram till Rossbarriären, den största isväggen på Antarktis.

Terrängen har hittills varit lättframkomlig men nu blir den plötsligt som en hinderbana.

Fötterna sjunker djupt ned i den lösa snön, varje steg kräver en nästan omänsklig kraftansträngning och det är fullständigt omöjligt att rubba slädarna.

Männen beslutar att dra en släde i taget och därefter gå tillbaka i sina egna fotspår för att hämta den andra.

På det viset blir färden extra lång och tröttsam – för varje kilometer de förflyttar sig framåt måste de vandra tre.

Expeditionen till kejsarpingvinernas rike leddes av ornitologen Edward Wilson, som även var en duktig konstnär och förevigade hela resan.

© Edward Wilson / Bridgeman / Topfoto / Polfoto

Svetten fryser till is

Expeditionen kämpar sig fram genom polarnatten med den lysande planeten Jupiter som enda riktmärke. Temperaturen sjunker för varje dag som går. 

På dagarna ligger den stadigt kring 10–20 minusgrader, men på nätterna störtdyker den till mer än 50 minusgrader. I den bitande kölden fryser allting till is.

Svetten blir till en ishinna på kroppen, alla kläder täcks av en tunn isskorpa och sovsäckarna av skinn är så stelfrusna att de varken kan rullas ihop eller ens öppnas. 

Det tar minst tre kvart för männen att öppna sina sovsäckar så pass mycket att de kan krypa ned i dem, och i det tunna segeldukstältet finns ingenting som värmer de tre vandrarna.

Det är fruktansvärt kallt, och trots att Wilson, Bowers och Cherry-Garrard stoppar både strumpor och vantar i bröstfickan på nätterna är varken de eller deras kläder upptinade när de vaknar på morgonen. 

Men det som tär allra mest på krafterna är att solen aldrig går upp.

Frysta valkar fyllde händerna

”Det är mörkret som gör det. Jag tror inte att 50 minusgrader hade känts så svårt i dagsljus”, tänker Cherry-­Garrard.

Minsta lilla sak som ska göras, som att läsa av kompassen eller öppna blixtlåset i tältduken, tar en evighet och varenda morgon är det samma omständliga procedur som väntar:

Innan de över huvud taget kan fortsätta sin vandring måste de med hackande tänder ägna fyra-fem timmar åt att tända primusköket och göra frukost, packa ihop tältet och pressa ned sina blåaktiga, nästan känsellösa fötter i de djupfrysta stövlarna.

Och att få ordning på alla remmar till släden är ett kapitel för sig – i en hel timme turas männen om att slå på de stela läderremmarna för att kunna böja dem och dra åt dem.

Gång på gång tvingas männen inse att det inte är lönt att försöka rulla ihop sovsäckarna; varje gång de försöker, spricker renskinnet så att det blir små hål i det.

Särskilt för Cherry-Garrard är varje rörelse och all beröring en plåga.

Hans fingrar är täckta med stora blåsor där vätskan under den tunna huden har frusit till is.

När han försöker tända en tändsticka eller ta på sig vantarna är smärtan nästan olidlig.

Han vill egentligen skrika högt av smärta, men för det mesta biter han ihop.

I stället mässar han oavbrutet för sig själv: ”Håll ut, håll ut, kosta vad det kosta vill, håll ut, kosta vad det kosta vill.”

Stelfrusna kläder hämmar farten

Stormarna avlöser varandra under vandringen mot Cape Crozier, och för det mesta lyckas männen inte tillryggalägga mer än tre-fyra kilometer på en åtta timmar lång dagsmarsch.

Det beror inte bara på vädret och på det eländiga föret, utan­ även på den starkt begränsade rörelse­friheten:

deras kläder är fullständigt stelfrusna och känns som ett styvt fodral. ”Om det varit gjort av bly hade det varit enklare att röra armar och ben”, konstaterar Cherry-Garrard. Han känner sig som en tennsoldat.

De tre vandrarna drömmer både natt och dag om en varm stuga med en knastrande brasa och en kopp rykan­de varm choklad, men de fortsätter framåt.

De har ett uppdrag att slutföra och ingen av dem beklagar sig ­eller funderar på att ge upp.

Vid andra gradens köldskador fryser det övre hudlagret till is. Därefter bildas blåsor fyllda med en ljus, mjölkaktig vätska.

© Topfoto / Polfoto

Pingvinernas skrik

Under strapatserna pratar männen inte mycket med varandra, men när de gör det är konversationen begränsad till korta frågor och svar.

”Hur är det med dina fötter?” frågar de varandra. ”Iskalla”, turas de om att svara. ”Mina också”, blir den korta slutrepliken.

Men det går trots allt framåt, och efter nästan tre veckor är männen nära målet.

”Det har varit 19 dagar i helvetet”, skriver Cherry-Garrard senare i sina memoarer. Det har funnits dagar då han tänkt på döden som en vän.

”Lidandet går inte att beskriva. Endast en idiot skulle göra om den resan. Jag hade själv kommit till den punkt då jag bara önskade att allt skulle vara över, utan för mycket smärta”, minns han.

Färden och prövningarna är långtifrån slut, men de tre männen känner ändå en viss lättnad när de äntligen befinner sig vid foten av Mount Terror, ungefär 6,5 kilometer från Cape Crozier.

De bygger en hydda med väggar av klippblock och sin medhavda segelduk som tak. Botten till tältet använder de som golv.

Arbetet tar tre dagar, och först när det är klart kan männen börja ägna sig åt det som egentligen är syftet med hela expedi­tionen.

Sammanbundna med rep klättrar männen över klippor och branta väggar av packis på väg mot Cape Crozier.

De ser inte var de sätter fötterna utan snubblar ständigt, men efter sex timmar hör de ett ljud som får dem att glömma alla sina vedermödor: kejsarpingvinernas gälla skrik.

Månen avslöjar pingvinerna

I mörkret kan männen inte se fåglarna nere på havsisen, men deras metalliska läte går inte att ta miste på.

Wilson, Bowers och Cherry-Garrard får nya krafter och letar frenetiskt efter en väg framåt över isblocken och de höga basaltklipporna som sträcker sig ut över isen – men förgäves.

Vägen ned till den iskalla häckningsplatsen verkar vara helt blocke­rad. De tre männen återvänder till sin enkla hydda – tomhänta och besvikna.

”Så nära och ändå så långt borta”, suckar Wilson. Men han ger inte upp.

På det andra försöket går det emel­lertid bättre: Nästa dag lyckas trion ta sig ända ned till pingvinerna, och dessutom belönas de med ett svagt månsken som gör att de kan ana konturer.

Synen som möter dem får alla tre att flämta till av förtjusning: Framför dem står omkring hundra kejsarpingviner, tätt hopträngda.

UPPLEV ANTARKTIS PÅ DEN ULTIMATIVA ÄVENTYRSRESAN

När de svartvita fåglarna upptäcker polarfararna börjar de kraxa med sina långa näbbar och ängsligt vagga iväg med äggen på sina fötter.

Men i brådskan tappar några av fåglarna sina ägg, och männen skyndar fram och plockar åt sig fem av dem som ligger kvar på marken.

Väldigt försiktigt placerar de sina värde­fulla fynd i var sin skinnvante, och när det är gjort skjuter de och flår snabbt tre pingviner för att få med sig tran till den lilla spisen hemma i hyddan.

När de vandrar tillbaka mot hyddan har månljuset försvunnit, och medan de klättrar och snubblar fram i den oländiga terrängen med sitt ömtåliga byte, går två av äggen sönder.

Tre av äggen är dock fortfarande hela när de kommer till hyddan på kvällen, men männen har fått ett nytt problem:

en våldsam snöstorm drar in. Framåt natten tilltar stormen i styrka för varje sekund som går och den blir snart till en orkan.

I dag ingår kejsarpingvinäggen i samlingarna på Natural History Museum i London.

© Getty Images

Inte prenumerant? Skaffa tidningen här:

BESTÄLL EN PRENUMERATION – få till exempel tre nummer för endast 79 kr.

Som prenumerant får du även tillgång till vår DIGITALA TIDSKRIFT.

Tältet flyger iväg

Polarfararna har byggt sin hydda tätt intill en klippvägg ­eftersom de trodde att det var en plats i lä. Men nu upptäcker de att läget är uruselt. 

De kraftiga vind­stötarna ­böjer av mot klippan och träffar hyddan med en rasande fart, vilket medför att de tunga stenar och snöblock som männen klämt fast segeldukstaket med slits bort. 

Segel­duken river och sliter i alla sina förtöjningar, och medan männen ligger i sovsäckarna och grubblar över vad de ska ta sig till blåser taket iväg. 

Situationen har förändrats från usel till en mindre katastrof.

En del av expeditionens utrustning ligger undanstuvad i övre delen av tältet som männen slagit upp intill hyddan.

Men plötsligt lyfter tältet och blåser iväg. Därefter tar vinden fatt även i hyddans segeldukstak och blåser upp det som en ballong.

Medan männen febrilt kämpar för att sätta fast hörnen rycks taket iväg av en vrålande kastvind och enorma snömassor börjar rasa in i den lilla hyddan.

”Ner i sovsäckarna, nu!” ropar Wilson till sina kamrater som redan är halvt begravda i snön.

I nästa sekund ligger männen med sovsäckarna uppdragna över huvudet. 

De hör tydligt hur det knakar och brakar i hyddan, och vinden tjuter oavbrutet.

Oväsendet är lika öronbedövande som om man stått i ett expresståg med fönstren öppna, konstaterar Cherry-Garrard.

Sovsäckar är styva kistor

Det är fullständigt omöjligt att föra ett samtal, men då och då sticker Bowers ut huvudet ur sovsäcken och ropar: ”Vi har det ju rätt bra?”

”Ja, vi har det rätt bra”, försäkrar Wilson och Cherry-­Garrard i kör innan de åter mumifierar sig i sina sovsäckar. 

Trots att de alla tre mer eller mindre kämpar för sin överlevnad försöker de peppa varandra för att klara situationen.

Cherry-Garrard känner att hopplösheten tränger sig på.

Han märker att Wilson och Bowers är lika rädda, och nu när taket blåst iväg kan slutet vara väldigt ­nära. Hans stelfrusna sovsäck är som en kista, platt och stenhård.

”Hur skulle jag kunnat känna någonting annat?”, skriver han senare. 

”Vi hade varit på vandring i fyra veckor i så svår terräng, mörker och köld att ingen annan män­niska skulle ha överlevt. 

Vi hade knappt sovit någonting alls och vi hade inget tält, vi hade bara en enda burk olja kvar av de sex vi haft med oss, och delar av vår köksutrustning hade försvunnit. 

Även när vi hade ett tält som skydd tog det oss minst en timme att komma ned i våra sovsäckar på kvällarna. Nej! Utan tält skulle vi aldrig överleva.”

Terra Nova-expeditionens stuga på Cape Evans står kvar orörd än i dag.

© Mary Evans

I det ögonblicket förlikar sig Cherry-Garrard med tanken på att han ska dö. 

Han tänker inte längre kämpa för att hålla sig varm eller ständigt slå fötterna mot varandra för att få ut lite blod i dem igen.

”Kanske går det fort”, tänker han, och om det blir alltför plågsamt kan han ta lite av det morfin som han vet finns i deras medhavda medicinlåda. Det han är mest rädd för är smärtan.

Snö ger värme och sömn

Och så plötsligt faller han i sömn – en lyx som de tre männen inte upplevt särskilt många gånger under de senaste fyra ­veckorna.

De tjocka moln som snöstormen fört med sig har gjort att temperaturen stigit så pass mycket att de tre männen äntligen får ro att slumra en stund.

De ligger kvar i sina sovsäckar en hel natt och en halv dag och får sig en välbehövlig vila medan de väntar på att stormen ska ­bedarra.

Snön blåser in genom varenda liten reva och ­genom minsta veck i deras spruckna sovsäckar.

Inte förrän vid middagstid på söndagen den 23 juli har stormen lagt sig så mycket att de medtagna männen vågar ge sig ut ur sitt ofrivilliga vinteride. 

Sedan de med stort besvär lyckats spänna ut tältunder­laget som tak kan de äntligen börja tänka på mat.

De har varken ätit ­eller druckit på två dygn, och trots att måltiden som de efter mycket om och men lyckas skrapa ihop är synnerligen anspråkslös, smakar maten himmelskt.

Den består i all enkelhet av varmt te med en bismak av pingvintran, samt en köttblandning med inslag av pingvinfjädrar och djurhår från sovsäcken. 

Männen tänker att det här måste vara den mest underbara måltid de någonsin ätit.

När magarna är fyllda diskuterar polarfararna hur de ska bära sig åt för att skydda sig mot väder och vind under hemresan.

De kommer överens om att de varje kväll ska gräva ett djupt hål och täcka det med tältunderlaget så gott det nu går.

Och för en gångs skull har de turen på sin sida. Vid foten av en brant sluttning, 800 meter från hyddan, hittar de – efter ihärdigt sökande – resten av tältet.

Det sitter inklämt mellan stora stenblock och är underligt nog nästan helt fortfarande.

Upptäckten tar andan ur de huttrande männen – de trodde att de skulle dö, men nu känns det som om de genom ett rent mirakel har fått livet åter.

Kylan skär genom tänderna

Lika plötsligt som turen lett mot dem, lika snabbt försvinner den igen.

Bara några timmar efter att männen på­börjat sin långa hemresa blir de överraskade av en ny snöstorm som håller dem fångna i tältet i ett och ett halvt dygn.

All deras utrustning är i ett bedrövligt skick. Kläderna hänger i stelfrusna trasor och är täckta med isklumpar, och det är inte mycket bättre ställt med dem själva.

Ögonen stirrar tomt ut i luften, näsorna är blåfrusna och ­huden på händerna och i ansiktet har blivit fårad och vit av den evinnerliga kölden.

I synnerhet tårna är hårt åtgångna av förfrysningsskador, och tånaglarna är nära att lossna.

Det är inte mycket bättre med fingrarna – de saknar nästan helt känsel och det är i stort sett omöjligt att tända primusköket.

Vid varje försök går det åt fyra-fem ­askar tändstickor, och när männen äntligen lyckats göra upp eld är värmen från lågan nästan outhärdligt smärtsam.

När den frusna huden tinar upp sticker och hugger det i fingrarna, men detta lidande hamnar ändå bara på tredje plats på den lista som männen gjort upp. 

Det allra värsta är att krypa ned i sovsäcken. Med all is som samlats i den under resans gång väger den nu mer än dubbelt så mycket som normalt.

Det näst värsta är att ligga i sovsäcken i sex timmar medan kölden gnager sig genom märg och ben – och tandkött.

Nerverna i Cherry-Garrards tänder har bokstavligt talat dött av köld och emaljen på tänderna spricker. Det är dock hans minsta problem.

”Får jag någonsin se min fru och mitt hemland igen?” grubblar han.

När ovädret till sist drar bort stapplar männen vidare genom islandskapet.

Nu har de bara en enda släde med sig; den andra har de tömt och lämnat kvar.

De rör sig framåt med stor möda, som i trans. Sömnbristen har satt märkbara spår hos den lilla skaran – de somnar och stöter ihop med varandra medan de går, och deras rörelser är lika stela som långsamma.

Deras balaklavor har blivit till frysboxar och är så tunga av is och snö att männen inte kan titta ned på marken utan att luta hela överkroppen framåt.

Det är alltså nästan omöjligt att se var de sätter fötterna, och de snubblar ständigt i dolda sprickor under pudersnön.

Hemkomsten är en överraskning

Och varje gång de utmattade vandrarna hjälper varandra upp på plan mark igen känns det som om de förbrukar sina allra sista krafter.

Fem veckor efter dagen då äggjägarna gav sig iväg ut i polarnattens beckmörker, närmar de sig till slut startpunkten – basen på Cape Evans.

Klockan är omkring midnatt tisdagen den 1 augusti när de släpar sig de sista meterna fram till stugan, mer döda än levande.

Med sig på släden har de fortfarande de tre äggen som så när har kostat dem livet.

Medan de kämpar med att spänna av sig dragselarna till släden öppnas dörren till stugan och den annars knäpptysta polarnatten fylls av ett jubelrop.

”Gode Gud! Cape Crozier-vandrarna är tillbaka!”, ropar någon överraskat inifrån värmen.

De tre äggletarna togs emot med jubel och inte minst välförtjänt varm choklad, bröd och marmelad.

© H. Ponting

Kapplöpning med tragiskt slut

Kapplöpningen om att bli först på Sydpolen vanns av norrmannen Roald Amundsen den 14 december 1911.

Britterna nådde fram en månad senare – men de kom aldrig hem igen.

Två av dem dog under återfärdens första vecka. Den ene lämnade tältet med orden: ”Jag går ut ett slag. Det tar nog en stund.”

Cirka 24 mil från basen i Cape Evans tog resan slut även för expeditionsledaren Robert Scott och de båda polar­fararna Edward Wilson och Henry Bowers, som hämtat kejsarpingvinernas ägg.

De fångades i en svår snöstorm och lade sig att dö i tältet. Liken samt Scotts dagböcker och filmrullar upptäcktes den 12 november 1912 av en räddningsexpedition där bland andra Apsley Cherry-Garrard ingick.

Polarfararna Scott, Wilson och Bowers är begravda där de dog.

© Akg / Scanpix

UPPLEV ANTARKTIS PÅ DEN ULTIMATIVA ÄVENTYRSRESAN

Följ med oss på en äventyrlig expedition till myternas och extremernas kontinent.

Vi har gjort plats ombord på National Geographic Orion. Fartyget är designat för att säkert segla i isvatten och hjälper oss att komma till platser, där stora kryssningsfartyg får ge upp.

Utan att kompromissa med lyxen och komforten.

ANTARKTIS - Följ med oss på den ultimativa resan

Läs mer

  •  Apsley Cherry-Garrard: The Worst Journey in the World, Vintage Books London, 2010
  • R. Falcon Scott: Scott’s Last Expedition: The Journals, Carroll and Grad Publishers, 1996 T.H. Baughman: Pilgrims on the Ice: Robert Falcon Scott's First Antarctic
  • Expedition, Bison Books, 2008

Läs också

PRENUMERERA PÅ ILLUSTRERAD VETENSKAPS NYHETSBREV

Du kan ladda ned ditt gratis specialnummer, Vår extrema hjärna, så snart du har beställt vårt nyhetsbrev.

Kanske är du intresserad av...

Hittade du inte vad du söker? Sök här: