Messner på toppen

Ensam på toppen

Att bestiga Mount Everest utan syre är nästan omöjligt. Att bestiga Everest utan syre och ensam är rena självmordet. Det är de flestas reaktion när italienaren Reinhold Messner 1980 ger sig ut på en av de mest formidabla strapatserna i bergsbestigningens historia. Skeptikerna var nära att få rätt.

Den brittiske 1800-talsdiktaren William Blake skrev att det sker stora saker när män och berg möts. Italienaren Reinhold Messner har sedan länge gjort meningen till sin egen, men det är inte dessa ord som omedelbart kommer för honom då han morgonen den 18 augusti 1980 befinner sig på bottnen av en djup spricka i isen. Mörbultad och förskräckt ser han sig omkring, men i mörkret kan han inte ens ana konturerna av sitt kalla fängelse.

Som i slowmotion återupplever han fallet. Han minns hur snön gav efter under stövlarna, och hur kroppen och ryggsäcken slog mot isväggen under fallet, men har ingen känsla av hur långt han har fallit.

Var han tyngdlös i en millisekund, i flera minuter? Han har ingen aning. Kallsvetten rinner nedför hans panna, medan han med händerna försöker skapa sig en uppfattning om sin omgivning. Det verkar som om han står på en hylla av snö. Det är den som har bromsat fallet. Kan han någonsin ta sig upp igen, eller är han fast för alltid?

Solobestigning är bestigning utan radio och syre

"Bara jag hade en radio, så att jag kunde få tag i Nena", klagar han högt för sig själv. Före soluppgången har Reinhold Messner begett sig av från det framskjutna baslägret på 6500 meters höjd. Kvar i lägret finns hans amerikanska klättringspartner, 30-åriga Nena Holguin, och även om Messner endast befinner sig 500 meter därifrån, är det för långt för att han skall kunna ropa på henne. Han förbannar sig själv.

Varför skulle han absolut insistera på att klättra utan radio? Så minns han att det är en del av det avtal som han har ingått med sig själv: ensambestigningen av Everest skall genomföras med endast den allra nödvändigaste packningen, utan radio och utan medfört syre. Kampen skall stå mellan man och berg, mellan människa och natur.

Febrilt fingrar Messner på sin pannlampa. Då den mot förväntan plösligt börjar lysa, upptäcker han att den hylla han står på är en tunn och av allt att döma skör bro av is, som sträcker sig från den ena blågröna isväggen till den andra. Omkring åtta meter ovanför kan han se det hål som han har ramlat ned i, och ännu längre upp blinkar en avlägsen stjärna på den svarta himlen. Bottnen av sprickan kan han däremot inte få syn på – på båda sidor av isbron öppnar sig en djup avgrund.

Messner ryser och får gåshud, och medan kroppen befinner sig i högsta alarmberedskap, fokuserar hjärnan knivskarpt på möjliga överlevnadsstrategier. Han lovar sig själv att om han lyckas komma upp, skall han avsluta bestigningen och aldrig, aldrig mer klättra ensam på så hög höjd. Det desperata löftet skall visa sig vara flyktigt, men inte desto mindre skall han upprepa det tre dagar senare.

Syrebrist kunde ge Messner hjärnskada

Reinhold Messner är en rekordens man. Två år tidigare, i maj 1978, genomförde han tillsammans med österrikaren Peter Habeler den första bestigningen av Mount Everest utan medfört syre. Denna bedrift – en iögonenfallande kontrast till de traditionella, extremt överlastade och dyra expeditionerna – räknades som en kraftprestation, som knappast kunde överträffas.

I en tid då bergsbestigare ofta hade med sig 50 kilo syre per man för att använda i den tunna luften på hög höjd, stämplades expeditionen på förhand som omöjlig och jämfördes med att resa till månen utan syre. Enligt läkarna riskerade man permanenta hjärnskador, om man begav sig upp över åtta kilometers höjd utan syre, men trots alla varningar klarade paret utmaningen utan men.

I stället för att vila på lagrarna söker Messner året därpå tillstånd i Kina för att ensam göra ett försök på Everest. Nu står han denna augustimorgon 1980 inför sitt livs största utmaning, som han har fått den värsta tänkbara starten på.

Bär sitt psyke med sig som en tung sten

Då det ser som svartast ut, ser Reinhold Messner plötsligt en utväg. Längs sprickans ena vägg finns en smal kant, ett slags ramp som leder uppåt. Medan han försöker göra sig lättare än han är, gör han ett avstamp från isbron, sträcker ut armarna och kastar sig in mot väggen medan han håller andan. Mirakulöst lyckas han få fotfäste på kanten, varefter han oändligt försiktigt och steg för steg arbetar sig uppåt med överkroppen och huvudet intryckt mot väggen.

Några minuter senare är Messner tillbaka på ytan. Med ryggsäcken över axlarna och isyxan i handen fortsätter han mekaniskt bestigningen, som om inget hänt, men upplevelsen sitter kvar i kroppen och gör honom än mer uppmärksam än normalt.

Reinhold Messner uppfattar sig själv som en modern Sisyfos – mannen som i den grekiska mytologin var dömd att för evigt rulla en enorm sten uppför en backe. Den sten som Messner släpar uppför berget är hans eget psyke. Kampen om berget och det motstånd som det erbjuder är hans drivkraft, och medan han klättrar är han så koncentrerad på varenda rörelse att allt annat upphör att existera, även tanken på att ge upp projektet.

Paus var femtionde steg

Medan dagsljuset sprider sig in över Himalaya, och solens strålar bränner bort morgondimman, plöjer Messner sig målmedvetet genom snön och isen. Han faller snabbt in i en rytm, som innebär att han för var femtionde steg tar en liten paus och lutar sig mot skidstavarna. Frosten biter. En stark västanvind får ögonen att tåras, men vädret är klart och med en knallblå himmel i bakgrunden framträder Everests snötäckta toppar tydligt cirka två kilometer längre upp. Håller vädret i sig, behöver han bara två dagar till för att nå dit upp. Tror han.

I takt med att Messner når allt högre upp, blir han tvungen att sänka tempot. Höjdmätaren visar nu 7360 meter, och i den syrefattiga luften töms kroppen blixtsnabbt på energi. Varje rörelse kostar en kraftansträngning. Han drar efter andan, och marschrytmen är nu trettio steg följda av en stunds paus med tid för eftertanke. Han känner saknaden efter en partner, för en ensamklättring är inte bara betydligt mer ansträngande och farligare än en tvåmannaexpedition – den psykologiska bördan är också betydligt tyngre. Ingen annan banar väg i snön och isen, och allt som lurar av faror och utmaningar måste han övervinna själv. Denna vetskap tynger honom mer än den 18 kilo tunga ryggsäcken med tält och förnödenheter, som han släpar på.

Allt eftersom han når högre upp blir det allt kortare mellan pauserna, och nu måste han sitta ned varje gång han vilar sig. Att resa sig igen kräver extrem viljestyrka, men hela tiden driver han sig själv framåt och uppåt. ”Lite längre, du klarar det. Den bit du klättar i dag behöver du inte klättra i morgon”, mässar han för sig själv.

På 7800 meters höjd finner Messner en idealisk lägerplats, där han stampar snön jämn och slår upp sitt knappt två kilo tunga Goretex-hem för natten. Klockan är tre på eftermiddagen, och Messner är nöjd med sin insats. Han hade planerat att tillryggalägga 1200 meter den första dagen. Faktiskt har han lyckats klättra 1300 meter. Sittande i sin sovsäck på liggunderlaget som är hårt som sten sätter han i gång med hushållsarbetet – att smälta snö och koka vatten till te och soppa samt förbereda för natten.

Vinden har tilltagit. Den sliter och drar i tältet, medan iskristaller piskar som hagel mot utsidan. Emellanåt tar vinden tag i tältgolvet och lyfter det, och i detta väder förutser Messner att det kommer att bli svårt att få en hel natts sömn. Bättre blir det inte av att han bara kan ligga till häften utsträckt i det minimala bivuaktältet, så oroligt byter han ställning medan han väntar på att sömnen skall övermanna honom och befria honom från de dystra tankar som tränger sig på tillsammans med mörkret.

Rädslan för att bli fångad i en lavin, och ångesten för att tältet skall blåsa ut över avgrunden plågar honom och försvinner först då han sent på kvällen somnar.

En röst viskar att han skall vända om

Morgonen den 19 augusti ser dagen lovande ut. Vinden har mojnat, himlen är klar och utvilad ligger Messner i sitt tält och smuttar på en kopp te, medan han i tankarna går igenom dagens program.

För att göra packningen lättare kommer han att lämna kvar ett par burkar sardiner, en gasflaska och lite soppa och te, men då han klockan nio packat ihop sina saker, känns det ändå som om ryggsäcken är tyngre än dagen innan.

Bristen på syre har gjort honom kroniskt utmattad, och denna morgon tar det oändligt lång tid att komma i ordning. Messner slår på autopiloten – han vägrar att lyssna till kroppens signaler och den djävul som oupphörligen viskar i hans öra att han bör vända om. Det finns inte tid att ångra sig eller gå tillbaka, upprepar han för sig själv. Hoppet att kunna uppfylla en livslång dröm har drivit honom upp på berget, och denna dröm måste han följa hela vägen.

Som ett fyrbent väsen med skidstavarna som framben släpar han sig framåt i snön, som blir allt djupare och efterhand når honom till midjan. Femton steg, paus, femton steg, paus. Även om han ännu inte har nått den brantaste etappen, går det oändligt långsamt, men utsikten mot Everests översta etage verkar lockande och håller honom igång.

För trött för att oroa sig för laviner

Då en tät dimma frampå dagen rullar in över berget, försvinner de kända riktmärkena, och flera gånger fruktar Messner att han gått vilse. Trots det jobbar han sig vidare över Nordväggen, som är ett stort potentiellt lavinområde. Messner är medveten om att han varje sekund kan sopas ned i avgrunden, men så trött som han är orkar han inte oroa sig.

Mot slutet av eftermiddagen är han så utmattad att han knappt lyckas hålla sig upprätt. Hela dagen har han varit i farten, men han har bara lyckats tillryggalägga 400 meter, så att han nu befinner sig på 8200 meters höjd – 650 oändligt långa meter från toppen. Inte så mycket som ett enda steg mer förmår han ta. Med sina allra sista krafter lyckas han slå upp tältet på en klipphylla, medan snön vräker ned och timme för timme ökar lavinfaran.

Åtskilliga koppar te senare återvänder känseln så smått i armar och ben, och även om han egentligen inte är hungrig, tvingar han sig själv att äta lite ost, bröd och en frystorkad rätt av kyckling i currysås.

Den tomma förpackningen lägger han under sovsäcken. Den kan han använda till att kissa i under natten. Fortfarande med stövlarna på kryper han ned i sovsäcken och dåsar till, men då han nästa morgon vaknar efter en orolig natt känner han sig precis lika trött som dagen före. Lederna ömmar och halsen är torr, men utsikten från tältet är det inget fel på. Över honom badar Everests pyramidformade topp i ett nästan magiskt, rödgyllene sken.

”Skall, skall inte. Det är nu eller aldrig. I morgon är jag för svag för att nå toppen. Antingen eller. Antingen måste jag ned eller upp.” Från morgonen diskuterar Messner med sig själv huruvida han skall fortsätta, och först lite över åtta fattar han sitt beslut. Tält, skidstavar, liggunderlag, sovsäck, ryggsäck, allt låter han ligga kvar, och med isyxan och kameran som enda bagage sätter han av mot toppen.

I landskapet av karga klippor, snö, is, dimma och moln förlorar Messner emellanåt orienteringen, och när det sker kommer han på sig själv med att dryfta situationen med sin isyxa, som avlöst ryggsäcken som imaginär sparringpartner. Stigningen är nu så brant att han bokstavligt talat kryper fram, medan han hackar steg i isen. För första gången sedan fallet ned i sprickan känner han att han svävar i överhängande livsfara. En enda felaktig rörelse kan skicka honom rakt ned i avgrunden, och just nu känns det som om tyngdkraften är starkare än någonsin. Stövlarnas klätterjärn fungerar som ankare i snön. Det är dem som håller honom fast, medan han försiktigt kryper uppåt.

Omfamnar ett metallstativ på toppen

Utan att veta varifrån han får krafterna klättrar Messner i timmar. Han känner sig som en robot som är programmerad att hålla sig i gång. Varje ögonblick hoppas han att han står på toppen, men bergskammen förefaller oändlig. Nu har han inte längre kraft att utföra den serie av rörelser som krävs för att sätta sig ned och slappna av. Han låter sig falla bakåt i snön, där han blir liggande som död.

Det är nu sju timmar sedan Messner lämnade sitt tält, och från bestigningen två år tidigare vet han att toppen bör vara nära. Han kan inte se den, kan inte ens se handen framför sig och rör sig framåt i blindo, medan ett lätt snöfall sopar igen hans spår. Plötsligt slår han emot en trefot som kinesiska bergsbestigare lämnat kvar på Everests högsta punkt 1975. Som vore den en sedan länge saknad käresta griper Messner om trefoten och omfamnar den. "Nu är jag här, det är det enda som betyder något", tänker han och tittar på sin klocka. Klockan är 15.20.

Som en zombie binder han fast sin kamera vid isyxan, så att han med självutlösaren kan föreviga sig själv på toppen. Messner registrerar knappt det historiska ögonblick när han för andra gången i sitt liv står på världens topp – denna gång som första ensambestigare. All energi har lämnat kroppen. Han känner sig tung som en sten och är farligt likgiltig inför allt. Hans livs dröm har gått i uppfyllelse, men han känner varken glädje eller triumf. Det enda han vill är att lägga sig ned och glömma allt runt sig.

Kasar ned för berget som en sömngångare

Efter knappt tre kvart inleder Messner mekaniskt nedstigningen. För att hålla sig i gång försöker han att fokusera på lukten av snö, på klippornas färger och på den stråle av solljus som emellanåt tränger ned genom lagren av moln och dimma. Han har bråttom nu: han måste nå ned till tältet före solnedgången, men torrhostan river i lungorna och tvingar honom att pausa med några meters mellanrum.

Med nöd och näppe når han ned några minuter innan mörkret sänker sig över Everest. Även om han vet att han bör äta och dricka saknar han krafter till det. Han nöjer sig med att värma sig vid gaslågan, medan han ligger som en levande död och tänker på hur behagligt lätt det skulle vara att överlämna sig till kylan och utmattningen.

Under de tidiga morgontimmarna den 21 augusti ger Messner upp försöket att sova. Han lämnar kvar allt, bortsett från ryggsäcken, skidstavarna och isyxan och beger sig av ned mot Nena, som väntar i det framskjutna baslägret på 6500 meters höjd.

Som en sömngångare utan tanke på egen säkerhet kasar han flera gånger på ryggen nedför berget utan att ha en aning om var han kommer att hamna. Morgonsolen har gjort snön mjuk, och även om han för sin inre blick ser lavinvarningsskyltar överallt, är han opåverkbar. Han vill bara ned, och det skall gå fort. Den sista biten ned till Nena går det alltför fort. Messner snubblar och glider 120 meter nedför berget, men bromsar fallet med sin isyxa. Omtumlad kommer han på benen igen och får i samma ögonblick syn på Nena, som springer honom till mötes.

"Reinhold, hur mår du?", frågar hon bekymrat, men får bara några hulkningar till svar. Den människa som kort därefter låter sig omfamnas är en människa i upplösning. Gråtande sjunker han ned på knä och gömmer ansiktet i händerna.

"Allt är okay, Reinhold. Allt är okay. Lägret är precis här borta", lugnar Nena, som tar kommandot och ledsagar sin vän in i tältet.

Först flera timmar senare har Messner hämtat sig så mycket att han kan tala igen. De första ord han säger låter som ett eko från tre dagar tidigare, då han stod på bottnen av en åtta meter djup spricka:

"Detta gör jag aldrig igen. Jag bestiger aldrig ett berg ensam igen – jag har nått gränsen."

Tema

Läs också

PRENUMERERA PÅ ILLUSTRERAD VETENSKAPS NYHETSBREV

Du kan ladda ned ditt gratis specialnummer, Vår extrema hjärna, så snart du har beställt vårt nyhetsbrev.

Kanske är du intresserad av...

Hittade du inte vad du söker? Sök här: