© TOPFOTO/NASJONALBIBLIOTEKET

Dödsdömda på Sydpolen

År 1911 utspelar sig en nervpirrande kapplöpning mellan två kända polarforskare. Norrmannen Roald Amundsen och engelsmannen Robert Falcon Scott kämpar om att komma först till Sydpolen. När Scott äntligen kommer fram uteblir triumfen. På Sydpolen finns redan Norges flagga och Amundsens kvarlämnade tält. Scott har förlorat och nu börjar den hårda resan hemåt.

6 december 2017 av Av Ib Salomon

Telegrammet från den norske polarforskaren Roald Amundsen är väldigt kort och innehållet så kryptiskt att det tar en stund innan den engelske polarforskaren Robert Falcon Scott förstår allvaret i det.

”Beg leave to inform you Fram proceeding Antarctic Amundsen.” Mer än så skriver inte Amundsen i det telegram som skickas den 3 oktober 1910 från ön Madeira i Atlanten – ”Anmodar hövligast meddela Er Fram fortsätter Antarktis Amundsen.”

Scott är på väg till Antarktis och hans planer är att bli den förste att nå Sydpolen. Av det fåordiga telegrammet framgår det nu att även Amundsen har satt kurs mot Antarktis och snart inser Scott att Amundsen har samma mål som han själv.

Trots artighetsfrasen vittnar telegrammet om en duell: Scott har fått en rival om titeln som förste man på Sydpolen.

De norska tidningarna vädrar sensation och i stora artiklar berättar de om den stundande kapplöpningen mot den geografiska sydpolen – en av de på den tiden mycket få vita fläckarna på världskartan.

Den person som varit närmast Sydpolen är den brittiske officeren Ernest Shackleton, vars expedition år 1909 tvingades vända om bara 15,5 mil från polen.

Antarktis 1911–12

I början av 1900-talet är de stora upptäcktsresornas tid förbi. Kontinenterna är i stort sett kartlagda, bara Antarktis är fortfarande outforskat – och ingen människa har satt sin fot på Sydpolen.

Följ med till äventyrliga Antarktis med Illustrerad Vetenskap – om du köper NU sparar du 8800 kronor (1000 USD). 

Hundar och slädar med larvfötter

Scott vill helst inte prata om Amundsens utmaning med sitt manskap.

”Vi ska planera och genomföra den här expeditionen som om Amundsen inte fanns”, låter det självsäkert från Scott som redan har hjältestatus i Storbritannien efter att  ha lett den tre år långa Discovery-expeditionen till Antarktis.

Men Amundsen är också en erfaren herre när det gäller polarexpeditioner. Han har bland annat – som den förste någonsin – seglat genom Nordvästpassagen norr om Canada.

Under den expe ditionen levde han bland inuiter i norra Alaska under två år och där lärde han sig mycket, inte minst att köra hundspann.

Amundsen tvekar därför inte när han planerar sin expedition till Sydpolen: Han tänker använda grönländska hundar till att dra de tunga slädarna.

Det norska laget bestod av (fr. v.): Oscar Wisting, Olav Bjaa land, Sverre Hassel och Roald Amundsen. Den femte mannen, Helmer Hanssen, tog bilden med Bjaalands kamera och är därför inte med på bilden.

© AKG

Robert Falcon Scott tar också med sig hundar, men det är mer som ett slags reserv. Scott tycker egentligen inte om hundar utan satsar i stället på den senaste tekniken: motordrivna slädar med larvfötter. 

Motorslädarna har han i förväg låtit testa i de norska fjällen vid Lillehammer, men bara nedanför trädgränsen – inte under så extrema förhållanden som råder i Antarktis.

Dessutom har Scott skickat en man till Sibirien för att köpa ponnyer. Ombord på Scotts skepp finns alltså förutom hundar och motorslädar även ett stort antal hästar som är vana vid kylan i Sibirien.

Å andra sidan har de svårt att gå i djup snö, så i praktiken får han inte särskilt mycket nytta av dem. De utmattade och utsvultna djuren måste avlivas redan i början av resan i Antarktis.

Även det engelska laget bestod av fem män – en mer än planerat. Från vänster: Lawrence Oates, Henry Bowers, Robert Falcon Scott, Edward Wilson och Edgar Evans. Bilden togs med självutlösare.

© AKG

Båda lagen lägger ut depåer

Både Scotts skepp ”Terra Nova” och Amundsens ”Fram” kommer till Antarktis i januari 1911. Båda fartygen lägger också till vid iskanten i McMurdosundet, men i var sin ände av det breda farvattnet. farvattnet. De vet alltså inte var rivalen befinner sig.

Det är sommar på södra halvklotet och under de följande månaderna ägnar man sig åt förberedelser.

Scott och Amundsen slår var för sig läger där en stor del av deras manskap ska kunna övervintra, och de lägger också ut depåer så att expeditionerna inte själva behöver ha med sig all proviant från basen.

De behöver inte oroa sig för att maten ska bli dålig: de flesta dagar ligger utetemperaturen runt 20 minusgrader – vissa dagar sjunker den till minus 50.

Britternas bas vid iskanten utgjorde ett helt samhälle med egen tidning och biograf. Alla problem behandlades av arbetsgrupper som Scott tillsatte. När våren kom följde expeditionsmedlemmarna med Scott för att hjälpa honom och hans män den första sträckan mot Sydpolen.

© AKG

Extremt hård tur upp till polarplatån

Sydpolen ligger cirka 2.800 meter över havet på den enorma antarktiska hög platån. För att komma upp i den tunna luften på platån måste de upptäcktsresande först ta sig över den transantarktiska bergskedjan som reser sig som en massiv, snötäckt mur över Ross shelfis.

Eftersom Ernest Shackleton, den engelske polarforskaren, redan har bestigit bergen väljer Scott inför kapplöpningen mot Amundsen att följa Shackletons kartlagda rutt.

Amundsen har däremot valt att starta från en punkt som ligger ca 15 mil närmare Sydpolen, men å andra sidan tvingas hans expedition att färdas genom fullständigt okänd terräng.

Därför blir resan över bergskedjan extremt hård. Norrmännen döper en enorm glaciär efter den norske finansmannen och exepeditions mecenaten Axel Heiberg.

Glaciären visar sig vara enda vägen upp, och i dagar kämpar de sig genom en labyrint av isblock och sprickor

Se pingviner, knölvalar och albatrosser i Antarktis unika landskap. Följ med Illustrerad Vetenskap till Antarktis. 

Amundsens slädar drogs av hundar. De slaktades längs vägen och blev sedan foder åt resten av hundarna.

© ORBIS

Hundarna kämpar sig framåt meter för meter men vädret är fint liksom Amundsens humör: 

”Det är precis lagom med snö för hundarna, vädret är lugnt och det är stekande hett. Vi fann världens vackraste lägerplats”, skriver han i sin dagbok en dag med nästan 20 graders kyla.

Nästan samtidigt klagar Scott i sin dagbok:

"Jag hade förväntat mig en del svåra dagsmarscher men inte så hårda som den i dag. Ännu en hemsk marsch i ett fruktansvärt ljus. Snöns yta är mycket tunn.”

Scotts män måste dra slädarna

Robert F. Scott är redan vid det här laget långt efter Amundsen.

Hans expedition lämnade basen vid McMurdo-bukten ganska sent. Hundarna är inte till mycket nytta och den 11 december skickas därför två män tillbaka till basen med hundarna. Eftersom hästarna redan är skjutna finns bara människan kvar som dragdjur.

Alla får en släde som väger ca 100 kg, och sen är det bara att dra. På den första etappen ska slädarna dras upp på platån.

I sin dagbok skildrar en av Scotts män, Henry Bowers, det hårda slitet: ”Det är det jobbigaste jag någonsin har gjort. Jag har aldrig dragit så hårt. Remmarna skar in i min stackars mage och det kändes som om inälvorna skulle krossas mot ryggraden.”

När engelsmännen äntligen kommer upp på den antarktiska platån beslutar Scott att fortsätta med fyra män, en mer än planerat. 

Det betyder att det blir trängre i tältet och att de redan knappa matransonerna blir ännu mindre.

Scott och hans män gör sig klara för ännu en slitsam dag som dragdjur framför släden. Syd polen ligger fortfarande oändligt långt bort.

© CORBIS

Norrmännen ser syner på isen

Medan Scott och hans män kämpar sig vidare uppåt är Amundsens grupp redan på väg över platån. 

Kursen går rakt söderut och föret är fint:

”Minus 28 grader, sydlig vind, lite kyligt för våra medtagna ansikten men ingenting värt att gnälla över”, noterar Amundsen i dagboken.

Den 8 december befinner sig de fem norrmännen längre söderut än någon människa tidigare gjort. Vädret är så milt som det kan bli i Antarktis – sol dygnet runt och bara måttlig vind.

Men trots det vackra vädret är Amundsens nerver på helspänn.

Tanken på att Scott kan ha hunnit först rider honom som en mara, och alla norrmännen spanar oroligt mot horisonten för att se tecken på människor.

Den 13 december är paniken nära när Sverre Hassel tycker sig se något svart mitt i allt det vita.

Men det visar sig bara vara en synvilla och klockan 15 den 14 december 1911 ropar Amundsen ”Stopp!”

De har nått Sydpolen. Och som Olav Bjaaland skriver i sin dagbok: ”Här fanns ingen engelsk flagga, men nu vajar här tre norska.”

Den ena vajar på en flaggstång som de fem männen gemensamt stuckit ned i den hårda snön. Det är viktigt för Roald Amundsen att alla är delaktiga i ceremonin.

”Fem garvade, frostbitna nävar grep tag om flaggstången och stack ned den – som de första människorna på den geografiska sydpolen”, skriver han i sin dagbok.

Stämningen är en smula melankolisk – som så ofta när man har uppnått ett eftersträvat mål. Men aptiten är glupande och norrmännen firar segern med både sälkött, skeppsskorpor och choklad.

Till och med cigarrer blir det, ur sina gömmor plockar Olav Bjaaland nämligen upp en låda cigarrer som han har sparat för just detta ögonblick.

Åk på ditt livs äventyr – res till Antarktis med Illustrerad Vetenskap. 

Amundsen lämnar ett tält åt Scott

Den norska expeditionen stannar kvar på Sydpolen i tre dygn. Amundsen skickar ut sina män i alla riktningar för att försäkra sig om att de varit på själva Sydpolen.

En senare kontroll av Amundsens mätningar visar att Polheim, som de kalllade sitt läger, låg mindre än 2.200 meter från det som i dag betraktas om jordens geografiska sydpol.

Norrmännen låter ett tält stå kvar och innan de påbörjar återfärden lägger Roald Amundsen ett brev till den norske kungen i tältet. Dessutom skriver han en liten hälsning till Scott.

När männen har kommit en bit norrut placerar de en reservsläde med en svart flagga i snön. Genom ödets iron är det just denna svarta flagga som Scott och hans utmärglade män råkar få syn på när de en knapp månad senare kämpar sig fram mot Sydpolen.

Under den tiden har den korta antarktiska sommaren börjat ta slut och det är i snitt 5–10 grader kallare än när Amundsen och hans män nådde Sydpolen.

I ett modernt tält med golv blåser inte snön in så att tältet blir vått, och det visste Amundsen. Scott valde den gammaldags modellen utan golv (bilden).

© ULLSTEIN BILD

”Vi är inte speciellt glada”

De matransoner som Scotts män får är alldeles för små och de har inte räknat med att det ska vara så oerhört slitigt att dra de tunga slädarna.

Dessutom har expe ditionen för lite bränsle att smälta snö med, och därför måste männen hushålla med det.

Sparsamheten innebär att de fem männen får för lite att dricka. Och anblicken av den svarta flaggan ger engelsmännen en mental knäck.

”Vi är inte speciellt glada här i kväll”, skriver en nedstämd Lawrence Oates i sin dagbok.

Det blir inte lättare när Scotts expedition den 18 januari – 34 dagar efter norrmännen – äntligen når Sydpolen och hittar det kvarlämnade tältet.

”Vi har haft en förfärlig dag. Du gode Gud, detta är en hemsk plats som vi nu har kämpat oss fram till utan att bli belönade som de första”, skriver en bitter Scott när han krupit ned i sovsäcen efter en blåsig och mulen dag.

Amundsens brev till den norske kungen och till honom själv uppfattar Scott som en förolämpning. 

”Käre kommendör Scott”, börjar Amundsen. ”Då Ni otvivelaktigt är den förste som kommer hit efter oss, ber jag Er vänligast att vidarebeforda detta brev till kung Haakon VII. Om Ni på något vis har användning för de saker vi lämnat kvar i tältet är Ni välkommen att ta dem. Med önskan om att Ni ska komma välbehållna hem sänder jag Er många vänliga hälsningar.”

Upplev själv ytterligheternas kontinent – Antarktis – NU. 

När Scott öppnar tältet som Amundsen rest på Sydpolen hittar han två brev: ett till den norske kungen och ett till sig själv. ”Med önskan om att Ni ska komma väl hem sänder jag Er många vänliga hälsningar”, skrev Amundsen till sin rival.

© TOPFOTO/NASJONALBIBLIOTEKET

Brevet är undertecknat ”Er tillgivne Roald Amundsen”, men Scott känner sig förödmjukad och degraderad från polarforskare till postbud.

Han förstår inte att Amundsen bara ville försäkra sig om att någon skulle ta med sig ett livstecken tillbaka till bebodda trakter.

Engelsmännen bygger en vårdkase en bit från det norska lägret och på den placerar de den brittiska flaggan.

En av Scotts vetenskapliga uppgifter är att bestämma hur högt över havet Sydpolen ligger, men eftersom mätutrustningen är trasig tvingas de ge upp och snart sätter de åter kurs norrut tillbaka mot basen, nu med vinden i ryggen.

Tillbaka efter 99 dagar

Roald Amundsen och hans män är nästan tillbaka vid basen. Det går snabbt – dels på grund av medvinden, dels eftersom slädarna nu är mycket lättare.

Utan besvär hittar de sina depåer och redan kl. 4 på morgonen den 26 januari 1912 är de tillbaka i Framheim.

Alla i stugan sover, men de hoppar snabbt ur sängarna när Amundsen lite nonchalant träder in och frågar om de bjuder på en kopp kaffe.

Ingen hade väntat sig att få se dem förrän åtminstone 10 dagar senare. Expeditionen till Sydpolen har tagit 99 dagar.

År 1912 finns det ingen radioförbindelse mellan Sydpolen och bebodda trakter och därför kan budskapet om norrmännens seger inte spridas förrän Amundsen kommer till en telegraf station – och någon sådan finns inte runt hörnet precis.

Amundsen vet att hans seger inte är någonting värd förrän omvärlden är informerad, och han fruktar att Scott kan bli den förste som hinner tillbaka till civilisa tionen för att sprida sin version av historien.

”Fram” lättar därför ankare så snart som möjligt och seglar mot Tasmanien, ön söder om Australien som Amundsen når den 7 mars 1912.

Därifrån tickar nyheten in på tidningsredaktioner över hela världen. 

Och det är en sensation. New York Times slår upp det på hela förstasidan och basunerar med stora bokstäver ut att: ”Nu är hela världen upptäckt.”

Återupplev polarforskarnas unika resa – åk till Antarktis med Illustrerad Vetenskap. 

Scotts kapplöpning med döden

Medan Amundsen är på väg mot Tasmanien befinner sig Scott och hans män fortfarande uppe på platån. 

Nu är expeditionen inte längre en kapplöpning med Amundsen utan en kapplöpning på liv och död. 

Den 13 februari kräver döden sitt första offer – Edgar Evans orkar inte mer. Han börjar krypa på alla fyra, faller i koma och dör.

Resten av Scotts män är också svårt medtagna. De har svåra köldskador, de svälter och plågas av skörbjugg.

Den 9 mars, två dagar efter att Amundsen skickat sitt segertelegram från Tasmanien, lyckas Scott hitta en av de utlagda depåerna som är dåligt markerad.

”Men det var en klen tröst. Där fanns för lite av allt”, skriver Scott i sin dagbok. Krisen är total.

Sol och snö sänkte engelsmännen

  • Båda expeditionerna mätte sträckan de hade färdats med hjälp av cykelhjul med varvräknare, men bara Amundsen hade tätat räknaren så att snö inte kunde tränga in och påverka avståndsmätningen.

  • Både Scott och Amundsen besvärades av den lågt stående solen som bländade dem.

  • Engelsmännen led svårt av snöblindhet, norrmännen var smarta nog att byta natt mot dag och färdades i stället på nätterna med solen i ryggen.

Den 17 mars kryper Lawrence Oates ut ur sin sovsäck och försvinner för alltid i den drivande snön – antagligen har han insett att han är så svag att han kommer att sinka expeditionen och därmed utsätta sina kamrater för fara.

De tre sista deltagarna kämpar sig vida re ytterligare några dagar. I slutet av mars befinner de sig bara 24 mil från sin bas och ironiskt nog bara 2 mil från en depå som är full med mat. 

Men de orkar inte mer. De slår läger en sista gång och lägger sig i tältet för att invänta döden.

Scott för dagbok in i det sista. ”Vi är svaga och det är svårt att skriva. Men jag ångrar inte denna resa, som har visat att vi engelsmän kan utstå prövningar, hjälpa varandra och som alltid möt döden med fattning”, skriver Scott en av de sista dagarna.

Han skickar också en sista hälsning till sin fru. Han inleder med att skriva ”min kära hustru” men stryker sedan över ordet hustru. 

I stället skriver han ”till min kära änka”.

Det engelska folket får också ett meddelande:

”Orsakerna till vår olycka är inte dålig planering. Vi har förföljts av otur på alla de punkter där det var nödvändigt att ta risker”, förklarar Scott. ”Förlusten av ponnyerna ... Vädret ... Den lösa snön längst ned i glaciären ... Vår proviant, våra kläder och våra depåer fungerade in i minsta detalj.”

Inte ens nu kan han inse att det är hans dåliga förberedelser och felaktiga antaganden som kostar dem livet.

Senare samma år inleds en eftersökning och den 11 november hittar man de tre djupfrysta liken.

Nyheten når England i februari 1913 och gör ett enormt intryck på omvärlden. Trots fiaskot blir Scott en hjälte.

Det går dåligt för det stolta brittiska imperiet och första världskriget hotar. Britterna behöver historier om män som likt Scott genomlider svåra prövningar men som ändå möter döden med högburet huvud.

Läs också

PRENUMERERA PÅ ILLUSTRERAD VETENSKAPS NYHETSBREV

Du kan ladda ned ditt gratis specialnummer, Vår extrema hjärna, så snart du har beställt vårt nyhetsbrev.

Kanske är du intresserad av...

Hittade du inte vad du söker? Sök här: