Doug Hansen

1996: Dödens år

I dag försöker flera hundra människor om året nå toppen av Everest, men med det stora antalet klättrare har även förlustsiffrorna ökat. Ett år, 1996, har gått till historien som dödens år på Everest. Den största skörden av människoliv kräver berget den 10 maj, då fyra expeditioner fångas i ett plötsligt oväder.

27 maj 2010 av Stine Overbye

I ett stormomsusat läger på 7925 meters höjd ligger 33 människor och drömmer stora drömmar. Ingen av dem sover, för tältdukarna smattrar som kulsprutor i den hårda vinden, men trots oväsendet är alla som i trans denna torsdagskväll i maj. Utomhus är temperaturen långt under nollstrecket, men i tälten rasar toppfebern. Efter veckor av acklimatisering i Himalaya är ögonblicket nära, då Everest skall erövras och drömmar gå i uppfyllelse.

Varje försök till kommunikation mellan tälten kvävs av vinden, men ord är ändå helt överflödiga. Alla väntar bara på att stormen skall bedarra, så att äventyret kan börja, och då det vid halv åttatiden som genom ett trollslag blir helt vindstilla, hörs de förlösande orden inifrån Rob Halls tält: "Det verkar som om det är dags, killar. Avfärd till festen klockan halv tolv."

Något känns inte rätt

Rob Hall står i spetsen för Adventure Consultants-teamet, som liksom Scott Fishers Mountain Madness-team och taiwanesiske Makalu Gaus tremannaexpedition har valt fredagen den 10 maj som dagen för sitt toppförsök. Kort före midnatt beger sig Halls grupp om 15 klättrare iväg som de första. En halvtimme senare lämnar Fischers team, även det bestående av 15 man, läger 4, tätt följt av Makalu Gau och hans två sherpor. Sammanlagt 33 förväntansfulla klättrare är nu på väg mot sitt livs höjdpunkt, hjälpta på vägen av månljuset, som badar Mount Everest i ett spöklikt sken.

Efter tre timmars marsch i bitande kyla bestämmer sig Frank Fishbeck för att ge upp toppförsöket. Inför sin chefguide Rob Hall motiverar han beslutet med att "någonting med dagen inte känns rätt". För ett kort ögonblick överväger också Doug Hansen, även han från Adventure Consultants-gruppen, att vända om men låter sig övertalas att fortsätta, trots att han fryser och är försvagad.

Han har ont i halsen och har varken sovit eller ätit på ett par dagar men grämer sig å andra sidan över att missa sin andra chans på Everest. Året innan har han på grund av tidspress tvingats vända om bara 90 meter från toppen – en enorm besvikelse för den amerikanske postanställde, som i åratal slitit med två jobb för att få råd att uppleva sitt livs dröm i Himalaya.

Saknade rep kostar en timmes väntan

Timmarna före gryningen skingras de tre expeditionerna. Scott Fischers klättrare har kommit ikapp Halls grupp, och även Makalu Gau och hans sherpor befinner sig nu i den blandade skara av dundräktsklädda äventyrare, som i en osammanhängande kedja sprider sig i den knädjupa pudersnön.

I gryningen har de blandade grupperna nått upp över Balkongen, en förtopp på Sydöstkammen, till 8534 meters höjd, varifrån massiva klippavsatser reser sig 30 meter mot himlen. För att man skall kunna passera klipporna på ett säkert sätt krävs fasta rep, och planen var att sherporna i förväg skulle ha satt upp sådana. Av oklar anledning har det inte skett, så nu uppstår en flaskhals vid foten av klipporna, där klättrarna måste tillbringa över en timme i isande kyla och rastlös väntan, medan Fischers guide, Neal Beidleman, hämtar repen.

Under väntetiden beslutar sig Beck Weathers, en amerikansk deltagare i Rob Halls grupp, för att hoppa av, eller i varje fall skjuta upp toppförsöket lite. Efter en hornhinneoperation har hans ögon blivit extremt känsliga, och vid det låga atmosfärstrycket på den extrema höjden kan han knappt se handen framför sig. Bättre blir det inte av att han har råkat gnida in iskristaller i ögonen, så att båda hornhinnorna har repats. "Börjar jag se bättre, lunkar jag efter er andra", meddelar han Hall.

I ett för många oerhört långsamt tempo arbetar sig bergsbestigarna nu en efter en upp för repet, medan de andra i trafikstockningen vid klippans fot kokar av otålighet. ”Skynda dig nu, skynda dig nu”, hörs det gång på gång från den väntande församlingen. Tiden flyger iväg. Det är fortfarande lång väg kvar, och senast klockan 14 bör alla ha nått till toppen eller befinna sig inom spottavstånd från toppen, om de skall kunna hoppas på att komma säkert ned igen innan mörkret faller.

Vid halv tolvtiden på förmiddagen ger tre av Halls deltagare upp. Det är Lou Kasischke, Stuart Hutchinson och John Taske. Var och en har betalt 65000 dollar för att guidas upp till världens topp, men då målet fortfarande ligger tre timmar bort, är utsikten att nå fram före vända-om-tidpunkten klockan 14 liten. Männen inser slokörat sitt nederlag och beger sig nedåt, ledsagade av två sherpor.

Detta beslut skall visa sig vara klokt, för på Sydtoppen, South Summit, på 8750 meters höjd uppstår lite senare ännu en flaskhals, som försenar framfarten ytterligare en timme. På grund av brister i kommunikationen har sherporna inte som förväntat spänt upp rep längs den knivskarpa och branta bergskam som leder upp till Everests topp.

Längs denna sträcka kan en enda felaktig rörelse sända deltagarna två kilometer ned i avgrunden, och för orutinerade klättrare är kammen en regelrätt dödsfälla. Medan guiderna från Halls och Fischers grupp fäster repen, är resten av deltagarna ännu en gång tvungna att göra uppehåll.

Kö vid Hillary Step

Vid Hillary Step, en tolv meter hög lodrät klippvägg som reser sig som en oöverstiglig mur endast 60 meter under toppen, måste klättrarna åter ställa sig i kö. Ett enda rep leder upp över det berömda sista hindret, och medan bergsbestigarna en efter en tar sig upp, försvinner alla de omgivande topparna i ett täcke av molntussar. Det väcker dock ingen oro, för ovanför Everesttoppens pyramid är himlen fortfarande knallblå, och ingen ägnar en tanke åt att ett oväder kan vara under uppsegling.

Under de följande timmarna blir Hillary Step en knutpunkt, där de klättrare som redan har varit på toppen möter dem som är på väg upp. Ovanför det branta hacket i bergskammen skakar de lyckliga hand med varandra och kommer med uppmuntrande tillrop till dem som skall släpa sig de sista få meterna upp till 8850 meters höjd. Både ovanför och nedanför klippan står klättrare i kö för att få tillgång till det orange repet, och medan dyrbara minuter och sekunder tickar iväg, börjar de täta dimmolnen så smått att rulla in över berget.

Siste man når toppen två timmar för sent

Kring klockan 15 drar sig Scott Fischer som den siste upp över Hillarys Step. Hela vägen under uppstigningen har Fischer fungerat som kökarlen, som ser till att få med sig kön av klättrare, och även om han som chefguide egentligen borde ha beordrat alla att bege sig nedåt, låtsas han som ingenting.

I stället fortsätter han uppåt, och först strax före fyra – nästan två timmar efter den avtalade vända-om-tidpunkten – når han världens högsta punkt. Via radion kontaktar han baslägret och berättar triumferande att alla från Mountain Madness-gruppen nått toppen. ”Men kors, vad trött jag är”, gäspar Fischer, som hela dagen varit krasslig och utmattad.

Rob Hall befinner sig redan på toppen. Han väntar på sin deltagare Doug Hansen, som är på väg upp över den sista puckeln på toppkammen. Även Makalu Gau och hans två sherpor har nått toppen, men på grund av den sena timmen vänder de snabbt om igen och sätter kurs nedåt.

Under tiden är resten av flocken i full gång med den långa nedstigningen till läger 4. Dödligt utmattade rör de sig i snigelfart nedåt i spridda smågrupper. Många har slut på syre och är yra och desperata att komma ned till Sydtoppen, där sherporna har upprättat en depå med fulla syrgasflaskor. Med påfyllda lager av syre lämnar de första klättrarna Sydtoppen i det vikande dagsljuset klockan halv fyra på eftermiddagen. Det strilar nu ned från himlen, och ett tätt molntäcke gör det i stort sett omöjligt att avgöra var Everest slutar och luften börjar.

På Balkongen på 8412 meters höjd stiger plötsligt en snötäckt skepnad fram ur ingenstans framför Mike Groom. Det är en av Rob Halls guider: "Hej, Mike", säger mannen, som till Grooms förvåning visar sig vara Beck Weathers. Sedan han för flera timmar sedan gav upp toppförsöket på grund av dålig syn, har han tålmodigt väntat på de andra och har i mellantiden blivit så gott som blind. Det står strax klart för Groom att Weathers omöjligt kan klara sig nedför berget på egen hand. Resolut tar han fram ett rep och börjar med hjärtat i halsgropen att bogsera Weathers nedåt. Ungefär vart tionde steg trampar Weathers vid sidan av spåret och måste fångas med repet. Groom oroar sig för att själv dras med i fallet.

Irrar runt 300 meter från lägret

Under nedstigningen har en storm blåst upp, och medan de första klättrarna under kvällens gång vacklar i säkerhet i läger 4, ökar stormen vid sjutiden tvärt till orkanstyrka. De flesta av klättrarna befinner sig fortfarande längre upp på berget – fångade i ett inferno av beckmörker, tät dimma och isande orkan.

En blandad grupp på elva klättrare från både Halls och Fischers grupp närmar sig vid denna tidpunkt lägret. På gränsen till fysiskt sammanbrott stapplar de nedåt ledda av två sherpor. Iskristaller slår med våldsam kraft mot deras ansikten och skär som nålar i ögonen. För att slippa gå rakt mot vinden, viker sherporna av, så att de till sist tappar orienteringen. I över två timmar irrar klättarna omkring på måfå, dödligt utmattade och förfrusna, ovetande om att det läger de söker ligger endast cirka 300 meter från dem.

De tre hårdast drabbade klättarna i gruppen, japanskan Yasuko Namba och amerikanskorna Charlotte Fox och Sandy Pittman, kan inte stå på benen och måste släpas fram. Liksom de andra i gruppen är de tre kvinnorna yra och omtumlade på grund av bristen på syre, och med en temperatur på under 75 minusgrader fryser de in i märgen.

Neal Beidleman försöker hålla ihop skaran av kringflackande klättrare. Av rädsla för att någon i blindo skall kliva ut över en avgrund beordrar han klättrarna att krypa ihop i lä vid en klippa. Sittande på rad på isen klappar bergsbestigarna på varandra för att försöka få upp värmen, men utan framgång.

Klättrarna ligger orörliga på isen

De hemvändande klättrarna i läger 4 är lyckligt ovetande om den tragedi som utspelar sig bara några hundra meter högre upp, men bland de få som inte har kollapsat inne i tälten växer oron timme för timme. Nitton människor har ännu inte återvänt, och Scott Fischers guide Anatoli Boukreev, som var den förste att komma tillbaka vid 17-tiden, har flera gånger varit ute och letat.

Först klockan kvart i ett på natten hör han några av de saknade närma sig lägret. Trots orkanen har Beidleman och tre andra lyckats hitta rätt genom snöhelvetet, och trots att de rör sig som zombies och knappt kan tala, lyckas de förklara för Boukreev var resten av gruppen är. Genast beger sig Boukreev i väg, och då han så småningom hittar dem, får han en chock. Klättrarna ligger orörliga på isen, nästan begravda i snö. Beck Weathers och Yasuko Namba verkar redan vara döda, och Boukreev förstår att de andra är på god väg att dela samma öde.

Då dagen nästa morgon gryr är Everest som förvandlat. Himlen är klar och sikten perfekt, men i läger 4 är flera tält oroväckande tomma. För två av de saknade klättarna är det ingen tvekan.

Under nattens räddningsaktion har Boukreev tvingats prioritera sina insatser, och det har gått ut över Weathers och Namba, som har lämnats kvar på isen, eftersom man ansett att deras liv inte gick att rädda. Scott Fischer, Rob Hall, Andy Harris, Doug Hansen och Makalu Gau är däremot spårlöst försvunna, men klockan kvart i fem på morgonen kontaktar Rob Hall baslägret över radion och berättar att han befinner sig på Sydtoppen.

'Jag är för klumpig för att röra mig", meddelar han och berättar med nästan ohörbar röst att Andy Harris och Doug Hansen båda är döda.

Sherpan Lopsang har dåliga nyheter att berätta om Scott Fischer och Makalu Gau. Kvällen dessförinnan hade sherpan suttit i en timme tillsammans med de båda männen på en snötäckt avsats över Sydsadeln, medan de i den ylande snöstormen försökte samla krafter till nedstigningen. Vid 10-tiden på förmiddagen ger sig två räddningsgrupper av från läger 4 för att rädda Hall, Fischer och Gau.

De två sistnämnda hittas på den avsats där Lopsang lämnade dem, men för Fisher kommer hjälpen för sent. Han andas knappt, ögonen stirrar utan att se och käkarna är hoppressade som i likstelhet. Gau däremot är vid medvetande. Han klamrar sig fast vid livet, och efter att ha fått varmt te och syre kan han med sherpornas hjälp stappla ned till läger 4.

Försöken att rädda Rob Hall misslyckas. På vägen uppför berget hamnar sherporna i en rykande storm och tvingas vända om cirka 200 meter under Sydtoppen. Hela dagen uppmanar teamkamraterna emellertid ihärdigt Hall att försöka ta sig ned på egen hand. Klockan 15.20 har han blivit så irriterad av de upprepade och allt mer bönfallande uppmaningarna att han fräser ifrån:

"Om jag trodde att jag skulle klara knutarna på repen med de förfrusna händer jag har hade jag gått ned för sex timmar sedan."

Mumieliknande varelse vacklar in i lägret

Klockan 18.30 försöker Rob Halls hustru via en satellitförbindelse från Nya Zeeland att ta reda på hur illa det är ställt. "Hur är det med dina fötter?", frågar hon försiktigt. "Jag har inte tagit av stövlarna för att titta, men det kan mycket väl hända att jag har lite förfrysningar", svarar Hall. Innan han avslutar samtalet säger han god natt till sin hustru med de ord som skall bli hans sista: "Sov gott, min skatt. Lova mig att du inte oroar dig för mycket."

Medan omfattningen av katastrofen så smått börjar gå upp för de överlevande i läger 4, inträffar ett mirakel. Klockan strax för fem på eftermiddagen dyker plötsligt en mumieliknande varelse med stelbent gång upp vid tälten.

Med en naken och frostskadad hand sträckt framför sig som i en stelnad hälsning tumlar han in i lägret, där klättrarna kan konstatera att Beck Weathers verkar ha återuppstått från de döda. Trots att han är blind på höger öga och endast kan se lite grand med det vänstra, har han lyckats hitta tillbaka efter att ha legat medvetslös på isen i över ett halvt dygn.

Lamslagna, men otroligt glada, ledsagar kamraterna Weathers in i ett tält, där han läggs i två sovsäckar fyllda med värmedunkar. Han ser förfärlig ut, med svartblå förfrysningar i större delen av ansiktet. Pulsen är så gott som omöjlig att känna, men i motsats till Rob Hall, Scott Fischer, Doug Hansen, Andy Harris och Yasuko Namba är han vid liv.

På förmiddagen tisdagen den 14 maj är Everests basläger förvandlat till ett improviserat sorgekapell. En lama bränner enbärsrökelse och mässar buddhistiska böner, och en handfull av de överlevande håller tal för sina fallna kamrater.

Beck Weathers och Makalu Gau har dagen innan flugits till Kathmandu med helikopter för att behandlas för sina frostskador, och de flesta av de samlade expeditionsdeltagarna är också i mycket dåligt skick. Ögonen är svullna, läpparna flagnar, kinderna är svarta av förfrysning, händer och fötter är inpackade i bandage, men de sår som gör mest ont är osynliga – de sitter i själen.

Läs också

PRENUMERERA PÅ ILLUSTRERAD VETENSKAPS NYHETSBREV

Du kan ladda ned ditt gratis specialnummer, Vår extrema hjärna, så snart du har beställt vårt nyhetsbrev.

Kanske är du intresserad av...

Hittade du inte vad du söker? Sök här: