Svalbard longread 01

Monster intog havet efter domedagen

För 252 miljoner år sedan utrotades 90 procent av allt liv i en katastrof. Nu ska en norsk paleontolog resa tillbaka till tiden efter domedagen och se hur livet återfick fotfäste och utvecklades. Hans ”tidsmaskin” är de urgamla fjällen på Svalbard.

17 november 2017

“Jag vet att den finns här någonstans.”

Paleontolog Jørn Hurum söker i en hög stapel av tidningar, papper och vetenskapliga tidskrifter. Högen svajar något oroväckande under sökandet.

Vi är på Naturhistoriska museet i Oslo, där Norges berömda havsmonsterjägare håller till i ett mysigt kontor som det nästan krävs en karta för att hitta i.

”Här är den!”, utbrister Hurum triumferande och fiskar fram en geologisk tidskrift. Han bläddrar fram till sidorna som beskriver ett av de många uppseendeväckande fynden han har gjort av svan- och fisködlor, de förhistoriska havsmonster som piskade vattnet till skum på den plats där ögruppen Svalbard ligger i dag.

De havslevande kräldjuren levde samtidigt som dinosaurierna, och Hurums utgrävningar har avslöjat flera nya arter som regerade för 150 till 140 miljoner år sedan.

Men nu vill han gå ännu längre tillbaka – till tiden efter det tillfälle då nästan allt liv på jorden utrotades under en katastrof av bibliska dimensioner. Det närmaste jorden hittills varit domedagen – den så kallade perm-trias-utdöendet för 252 miljoner år sedan.

En utgrävningssäsong på Svalbard är inget för veklingar. Jørn Hurum och hans team får med handkraft hala upp de tusentals kilo tunga fossilen på utgrävningsplatsen.

Öarna blev sandblästrade

När Illustrerad Vetenskap är på besök har Hurum just återvänt från en givande fossiljakt på Svalbard, paleontologernas svar på guldgrävarnas Klondyke: En gyllene arktisk ödemark där det krävs hårt arbete för att bryta igenom permafrosten, men där chansen att hitta fynd är stor.

Ögruppen, blott 1 300 kilometer från Nordpolen, har varit havsbotten under nästan hela jordens historia, och avlagringen av sand och grus har skett i välordnade lager. Klipporna har varit fria från ödeläggande växt- och trädrötter eftersom 60 procent av Svalbard är istäckt och övriga 40 procent bara är mycket sparsamt bevuxet.

Samtidigt har bergssidorna sandblästrats av kraftiga arktiska vindar med skifferkorn i. Resultatet är lättillgängliga och obrutna geologiska lager som rymmer en oöverträffad artrikedom av fossil.

Möt Jørn Hurum på Svalbard

Vill du följa med på fossiljakt på Svalbard med den norske paleontologen, Jørn Hurum? Nu har du chansen!

Följ med Illustrerad Vetenskap på en unik upplevelsekryssning ombord det historiska fartyget MS Nordstjernen.

Ödla var 45 ton tung

De första fossilen av havsödlor på Svalbard påträffades redan för 150 år sedan. Men en organiserad havsödlejakt började först 2004, då Hurum, ett par forskarkollegor och en liten armé av frivilliga slog läger på Janusfjället på västsidan av huvudön Spetsbergen. Utgrävningarna avslöjade snabbt att berget är en enastående tidsmaskin – med klippor fulla av fossil.

Under åtta utgrävningssäsonger har Hurums team upptäckt över 40 fisk- och svanödlor från jura-perioden. En av de mest uppseendeväckande var en 13 meter lång och 45 ton tung mördarmaskin med ett bett fyra gånger kraftigare än Tyrannosaurus rex.

Monstret var en så kallad pliosaurie som 2012 fick namnet Pliosaurus funkei, uppkallat efter det äkta paret som deltog som frivilliga under utgrävningssäsongen.

En annan fossil berömdhet från utgrävningarna är det mest kompletta skelettet av de delfinliknande fisködlorna som någonsin upphittats i Arktis – bara en liten del av stjärtfenan på det fem och en halv meter långa praktexemplaret saknas.

Totalt har cirka 15 ton fossil grävts ut med handkraft, inkapslats i gips, transporterats till Svalbards huvudstad Longyearbyen med helikopter och sedan fraktats till Oslo med båt. Här i källaren under Hurums kontor ligger nu massor av gipsinkapslade fossil som det kommer att ta flera livstider att rengöra, undersöka, limma ihop och dokumentera.

Den gamla världen utraderades

Nu är det dags att lämna Jura och söka sig ännu längre tillbaka – till den tid då livet slogs ned i botten av massutrotningen över alla andra, även kallad den stora döden.

”Många forskar i vad som orsakade katastrofen. Vi är mer intresserade av hur livet gjorde comeback efter att nästan ha utraderats helt”, säger Jørn Hurum.

Vid tidpunkten för katastrofen var alla landmassor samlade i superkontinenten Pangea, vid ekvatorn – Svalbard låg i den nordliga delen av kontinenten ungefär i höjd med dagens Spanien.

Just då var jorden befolkad av underliga varelser som exempelvis Lystrosaurus, som hade ett sköldpaddsformat huvud och en grisliknande kropp, och Gorgonopsia, som hade världens första sabeltänder.

I luften över träsken flög två meter långa trollsländor medan världshavet var befolkat av primitiva fiskar och trilobiter, som påminner om förvuxna gråsuggor.

Jorden var med andra ord full av liv när katastrofen inträffade för 252 miljoner år sedan och i ett slag utplånade 96 procent av allt liv i havet och 70 procent av livet på land.

Forskarna på Svalbard har fått fram över 40 fossil av havsödlor ur permafrosten. En av juvelerna i samlingen är ett nästan komplett exemplar av en fem och en halv meter lång fisködla.

Svarta och livlösa lager

Den ledande teorin är att ragnarök utlöstes av ett enormt vulkanutbrott i det som geologerna kallar De Sibiriska Trapporna – ett förhistoriskt område stort som dagens Västeuropa. Utbrottet fyllde atmosfären med giftiga gaser, vilket i sin tur ledde till mörkläggningen av jorden, frätande syraregn och en förödande global förorening.

Jorden har drabbats av totalt fem massutrotningar. Men ingen av de övriga fyra kom i närheten av perm-trias-utdöendet, inte ens den som utrotade dinosaurierna för 65 miljoner år sedan.

För första gången sedan de skapades blev jordens livgivande skogar och korallrev utraderade. Över hälften av de hårdföra insektsfamiljerna, som annars knappt märkte de övriga katastroferna, gick under.

De geologiska lagren från den tiden är svarta och livlösa – en vittnesbörd om det mörkaste kapitlet i jordens historia då bara de mest specialiserade organismerna överlevde.

Med hjälp av ett kinesiskt fynd har forskarna kunnat rekonstruera hur livet långsamt återerövrade världen.

Följ med Illustrerad Vetenskap till Svalbard

I provinsen Yunnan i södra Kina har ett team av paleontologer hittat över 20 000 fossil från tiden efter massutrotningen. Fossilen avslöjar att det tog tio miljoner år innan balansen återställts och alla arter hade funnit sin plats i triasperiodens nya näringskedja – mer än dubbelt så lång tid som efter jordens övriga katastrofer.

Fynden visar att flera av den gamla världens invånare aldrig hämtade sig, bland dem trilobiterna och rovdjur som den sabeltandade Gorgonopsia. Andra av permperiodens bekanta kunde i gengäld breda ut sig, som ”grissköldpaddan” Lystrosaurus, däggdjurens förfader.

Så kallade ammoniter återerövrade haven, mer artrika än tidigare. De skalförsedda bläckfiskarna utvecklades så snabbt att paleontologer i dag kan tidsbestämma geologiska lager genom att artbestämma de fossila bläckfiskar som finns i dem.

Ammoniterna fick sällskap av helt nya arter, som sjöstjärnor och sjöborrar, och när havets skafferi fyllts på kunde de urgamla hajarna återigen breda ut sig i toppen av näringskedjan. Men de var inte längre ensamma.

Under trias fick de sällskap av havets nya härskare, havsödlorna.

På jakt i nya fossillager

De kinesiska utgrävningarna visar hur evolutionen utvecklats vid ekvatorn efter katastrofen. Men forskarna har fortfarande inte lyckats få samma detaljerade bild av uppblomstringen i norra Pangea.

Därför har Jørn Hurum nu lämnat Janusfjällets juraklippor till fördel för Triaslagren i Flowerdalen, uppkallad efter den brittiske zoologen Sir William Henry Flower. Dalen ger tillgång till 13 miljoner års obrutna geologiska lager från före, under och efter katastrofen, och kan vara den norra motsvarigheten till de kinesiska fynden.

”Vi vill gå tillbaka och hitta fisködlornas förfader, det mystiska väsen som bytte det besvärliga livet på land mot havet – det måste finnas en övergångsform som liknar en korsning mellan en krokodil och en delfin”, säger Hurum.

Och kanske har han redan hittat det han söker. 2015 upptäckte ödlejägarna över 700 fossilfragment i Flowerdalen som nu väntar på en närmare undersökning i magasinet i källaren under Jørn Hurums kontor – flera av dem kan mycket väl komma från helt nya arter.

Flowerdalen har redan levererat en första överraskning i form av käkfragment från en av triastidens särlingar, havsödlan Omphalosaurus.

Paleontologerna vet inte mycket om det gåtfulla djuret, men käkfyndet bevisar nu att det i alla fall hade en imponerande uppsättning tänder som stack ut åt alla håll – även genom överkäken. Enligt Hurum hade Omphalosaurus ett utseende som ”bara en mor kunde älska”.

Kräldjur blev havets kungar

Under jordens geologiska medelålder regerade ödlorna i haven – bland annat tidernas mest fasansfulla rovdjur. Medan dinosaurierna fick marken att gunga erövrade havsödlorna haven.

Först intog den delfinformade fisködlan oceanerna där den festade på fisk och en tidig form av bläckfiskar med skal. I slutet av Trias-perioden fick fisködlorna sällskap av de lång- och korthalsade svanödlorna – de sistnämnda blev havens mest fruktade jägare.

Alla havsödlor hade lungor och var tvungna att komma upp till ytan för att andas. Till skillnad från dinosaurierna, som lade ägg, födde de också levande ungar.

KRITATIDEN 145–66 miljoner år sedan

Enorma rovödlor spred terror i djupet

För 140 miljoner år sedan levde det farligaste rovdjuret som någonsin existerat i haven – ett monster som slukade fisködlor stora som vuxna män, var stor som en buss och hade ett tre meter långt huvud och tre decimeter långa tänder.

Pliosaurus funkei tillhörde gruppen korthalsade svanödlor (pliosaurier), som tillsammans med hajarna utgjorde toppen av näringskedjan under jura- och krita-perioden.

Svanödlorna dog ut samtidigt som dinosaurierna för 65 miljoner år sedan.

JURATIDEN 201–145 miljoner år sedan

Svanödlor hade 70 halskotor

Långhalsade svanödlor (plesiosaurer) utvecklades från landlevande kräldjur för cirka 210 miljoner år sedan. De mest långhalsade hade 72 halskotor. De flesta däggdjur, inklusive giraffen, har inte mer än sju halskotor.

Ödlorna simmade med fram- och bakfenor – fast med två uppsättningar fenor. Den stora kroppen styrdes av en ganska liten hjärna. En plesiosaurus på sju meter kunde ha ett huvud som inte var större än en sko i storlek 42.

TRIASTIDEN 252–201 miljoner år sedan

Fisködlor hade djurrikets största ögon

De delfinliknande fisködlorna (ichtyosaurus) hade sin storhetstid under trias-perioden, då de största exemplaren kunde bli upp till 23 meter långa.

Trots sitt namn och sin form har de inget gemensamt med fisk, och norska paleontologer ska nu jaga deras landlevande kräldjursförfäder på Svalbard.

De smidiga jägarna de hade de största ögonen som stötts på bland ryggradsdjur – rekordet är 26 centimeter i diameter. De ljuskänsliga ögonen gjorde det sannolikt möjligt för fisködlorna att jaga sina byten i havsdjupets beckmörkret.

Fisködlorna dog ut för 80 miljoner år sedan.

Läs också

PRENUMERERA PÅ ILLUSTRERAD VETENSKAPS NYHETSBREV

Du kan ladda ned ditt gratis specialnummer, Vår extrema hjärna, så snart du har beställt vårt nyhetsbrev.

Kanske är du intresserad av...

Hittade du inte vad du söker? Sök här: