Mammut

Förändringar i klimatet tog livet av mammuten

Mammut-DNA från Alaskas permafrost frikänner människan från utrotningen av giganterna.

23 mars 2010

Den ullhåriga mammuten betade på de nordamerikanska slätterna mycket längre än man trott. Det avslöjar molekyler av arvsmassa (DNA), som har bevarats i Alaskas permanent frusna jord.

Därmed fick den mer än 100 år gamla striden om varför mammuten och en rad andra stora djur dog ut kring istidens slut ny näring. Inom en relativt kort period försvann inte mindre än två tredjedelar av de stora däggdjuren i Nord- och Sydamerika, däribland jättesengångare, sabeltandad tiger och ullhårig noshörning.

Hittills har de flesta pekat ut människan som syndabock. De tidigaste spåren av människor i Nordamerika (Cloviskulturen) är cirka 14 000 år gamla, och bara 1000 år senare hittar man inte fler mammutben. Det kunde stämma med att människorna jagat mammutarna till döds.

Moderna DNA-metoder är emellertid inte beroende av ben eller tänder. DNA kan också hittas i rester av urin och avföring, och det är just vad en forskargrupp under ledning av professor Eske Willerslev vid Köpenhamns universitet har gjort. I små jordprover från Alaska har man hittat mammut-DNA, som visar att djuren existerade minst 2600 år längre än man hittills har trott. Därmed kan hypoteserna om mänsklig jakt och andra plötsliga katastrofer avlivas.

Kvar står faktiskt bara klimatförändringar. Mammutarna kunde uppenbart inte ställa om sig till de hastiga förändringar i vädret som blev resultatet då istiden upphörde.

Mammut vs. bisonoxe

Bisonoxen överlevde istiden, men inte mammuten. Varför? Få svaret i vår artikel:

Läs också

PRENUMERERA PÅ ILLUSTRERAD VETENSKAPS NYHETSBREV

Du kan ladda ned ditt gratis specialnummer, Vår extrema hjärna, så snart du har beställt vårt nyhetsbrev.

Kanske är du intresserad av...

Hittade du inte vad du söker? Sök här: