Stromatolits, Australia

Livet började kanske med RNA

15 maj 2012 av Helle & Henrik Stub

Båda teorierna lider av samma fundamentala problem, nämligen att DNA styr syntesen av protein, men att å andra sidan proteiner krävs för att bilda DNA.

Detta dilemma är en slags kemisk version av hönan och ägget och kan kanske klaras av på någorlunda samma sätt: det är evolutionen, som bestämmer. Frågan är nu, om det är möjligt att föreställa sig en form av molekylär evolution, i vilken små molekyler i en lång rad små steg kan utvecklas till större molekyler, som kan samla in och lagra information.

Det är ett modernt sätt att uppfatta darwinismen på, för livets utveckling är baserat på att levande organismer reagerar på information från omgivningen och på så sätt anpassar sig. Det har lett till en rad teorier om att livet har börjat med bara RNA – som kan fungera både som informationslager och som katalysator för proteinproduktion – och har utvecklats vidare därifrån till det komplexa DNA-baserade liv som befolkar jorden i dag.

Svaret på den centrala frågan om huruvida livet har uppkommit på jorden eller har kommit utifrån beror på hur snabbt och lätt molekyler som RNA och DNA bildas. Om processen är svår eller kräver andra förhållanden än de som den unga jorden kunde erbjuda, måste svaret sökas ute bland stjärnorna. I själva universum, eller bara i vår galax, Vintergatan, finns det nämligen mycket mer plats och tid för att livet skall ha kunnat utvecklas än på jorden.

Astronom undersöker Vintergatans stoftmoln

Den brittiske astronomen Fred Hoyle började under 1980-talet studera universum med avseende på livsbetingelser. Hans utgångspunkt var de enorma stoftmoln som finns i Vintergatan. Genom att spektralanalysera dessa stoftmoln för att fastslå deras sammansättning kom han fram till något uppseendeväckande.

Standarduppfattningen då var att stoftpartiklarna var uppbyggda av grafit och is, men Hoyles medarbetare Chandra Wickramasinghe hade observerat några infraröda spektra som visade att det fanns mer än bara grafit och is i molnen.

Upptäckten ledde till en diskussion om möjligheten att stoftpartiklarna var uppbyggda av organiska ämnen. Hoyle och Wickramasinghe kom fram till att de infraröda spektra bäst kunde förklaras, om partiklarna i verkligheten var frystorkade bakterier. Upptäckten möttes av förakt i den astronomiska världen, som tog avstånd från Hoyles banbrytande teori.

Det blev inte bättre av att Hoyle gick vidare med tanken att en del epidemier på jorden kanske berodde på bakterier och virus, som nått jorden med kometrester och meteoriter från andra platser i solsystemet eller den yttre rymden.

Bakterier kan överleva i rymden

I dag har debatten om panspermi tagit en annan vändning. Vi har på jorden hittat meteorstenar, som härstammar från Mars, och det är nog bara en tidsfråga innan vi hittar meteorstenar från Venus. De har bildats genom att bitar av Mars och Venus yta slagits loss och slungats ut i rymden som en följd av stora meteoritnedslag.

På motsvarande sätt har bitar från jorden slungats ut och fallit ned på både Mars och Venus. Det betyder att jorden, Mars och Venus ända sedan solsystemets uppkomst har utväxlat material. Om livet har uppstått på bara en av dessa tre planeter, råder det nästan inget tvivel om att detta liv har överförts till de båda andra – mikroorganismer kan lätt överleva en lång rymdresa, om de ligger väl skyddade inne i en meteor.

Sannolikt har både Mars och Venus i solsystemets barndom haft lika goda möjligheter för liv som jorden – så vi kan inte ens vara säkra på om vi härstammar härifrån jorden eller i själva verket är inflyttade från en av våra grannplaneter.

Kanske har livet inte alls uppstått i vårt solsystem. Det kan ju vara så att livet nått vårt hörn av galaxen från ännu mer avlägsna områden av rymden.

Läs också

PRENUMERERA PÅ ILLUSTRERAD VETENSKAPS NYHETSBREV

Du kan ladda ned ditt gratis specialnummer, Vår extrema hjärna, så snart du har beställt vårt nyhetsbrev.

Kanske är du intresserad av...

Hittade du inte vad du söker? Sök här: