Läs också

Hillary & Tenzing

Odjuret besegras

Mallory & Norton

Berget vinner

Resan mot världens högsta topp är en av de längsta och farligaste som människan har gett sig ut på. Den börjar med britternas uppmätning av berget i mitten av 1800-talet, men först i början av 1920-talet är de redo att erövra toppen av Everest. Gång på gång kräver de lömska branterna nya offer, men 1924 verkar det som om kampen till slut skall krönas med framgång.

Klockan 12.50 lättar det tunna molntäcke som sedan morgonen dolt toppen av Everest. Plötsligt blir hela den översta bergskammen synlig, och från en klippavsats på knappt åtta kilometers höjd blickar Noel Odell upp mot den pyramidformade toppen i hopp om att få en skymt av sina kamrater.

I fjärran får han syn på två små svarta prickar, som tydligt framträder mot bakgrunden av gnistrande vit snö bara cirka 250 meter från toppen. Den första pricken närmar sig en brant klippvägg, och precis efter följer en annan prick. Båda rör sig snabbt och rakt uppåt. Så sveps berget åter in i moln, och borta är George Mallory och Andrew Irvine.

Odell är säker på att männen är på god väg mot toppen. Dagen för det sista rycket mot den 8850 meter höga toppen kunde knappast vara bättre vald. Då solen spred sina första strålar över Himalaya var det bitande kallt med 50 minusgrader, men himlen var klar, sikten god och vinden lätt. Även om det vid åttatiden började rulla in moln från väster, är vädret vid lunchtid den 8 juni 1924 fortfarande perfekt.

Med en börda av mat till sina båda kamrater klättrar Odell vidare uppåt till läger sex, det översta av expeditionens läger. Vid 14-tiden når han målet och kryper in i tvåmannatältet, där Mallory och Irvine har tillbringat natten. Tältet balanserar på en klippavsats på Everests stormpinade nordsida på 8168 meters höjd. I över två timmar väntar Odell på Mallory och Irvine, och då de inte dyker upp, känner han oron komma krypande.

Snöstormen har nu lagt sig, och solen tittar åter fram, men trots att Odell gång på gång granskar bergskammen, får han inte syn på bergbestigarna. Försöksvis klättrar han lite längre uppför berget och ropar på dem men utan att få svar. Så beslutar han sig för att klättra ned till läger fyra, där John Hazard spänt väntar på nyheter.

Britterna vill ha revansch för Sydpolen

Även hemma i Storbritannien håller alla spänt andan. Förväntningarna på årets Everestexpedition är på topp och minst lika skyhöga som bergsmassivet självt, för hoppet är att Mallory och Irvine skall skriva in sig i historien som paret som banade väg till klotets mest eftersträvade topp.

Inget mindre än nationens stolthet står på spel, för fem år tidigare, i mars 1919, deklarerade det kungliga brittiska geografiska sällskapet, Royal Geographical Society, på ett möte i London att britterna skall bli de första att bestiga Everest. Britterna har långtifrån kommit över att de snuvades på segerns sötma 1911, då norrmannen Roald Amundsen nådde Sydpolen en månad före deras egen Robert Falcon Scott. Detta nederlag ville man skaka av sig, och medlet var erövringen av en av de få vita fläckar som fanns kvar på kartan – Mount Everest, eller jordens tredje pol, som britterna döpte berget till.

I jakten på större utmaningar än de traditionella i Alperna hade de första brittiska bergsbestigarna redan på 1880-talet börjat anlända till Himalaya, där åtskilliga av de lägre topparna erövrades. Först då Royal Geographical Societys ordförande, Francis Younghusband, 1919 beslutade att tillsätta en särskild Everestkommitté blev det fart på förberedelserna inför de expeditioner som skulle utforska möjliga vägar till jordens tredje pol.

Expedition i hemstickat mäter upp berget

År 1921 infann sig ett undersökningsteam bestående av brittiska gentlemän iförda cardigans, tweedkavajer och knickers vid foten av Everest. Bland deltagarna fanns George Mallory. Som den erfarne bergsbestigare och mångårige medlem av Alpine Club han var ansågs han självskriven för uppgiften. Inledningsvis hade Mallory visserligen varit negativ till tanken på att bege sig iväg.

Han hade en familj att försörja och ett lärarjobb att ta hand om, och lönen var det inte mycket bevänt med under den sju månader långa resan. Å andra sidan skulle han vara en idiot om han avböjde erbjudandet om att delta i resan, som var det största äventyr en bergsbestigare kunde få uppleva – alla kategorier. I ett brev till en vän förklarade han sitt dilemma: "Jag står inför ett allt överskuggande problem – Everest."

Till slut segrade äventyrslusten över förnuftet, och efter en utmattande sjöresa till Indien, en lång tågresa och en krävande vandring genom Tibet fick Mallory den 13 juni 1921 sin första skymt av Everest.

Expeditionen betraktades som en framgång, trots att den råkade ut för kraftiga monsunvindar och deltagarna dessutom hämmades av usel mat och otillräcklig utrustning – i sina tunga överrockar, ulliga halsdukar och hemstickade sockor såg männen ut som en grupp vänner som överraskats av en snöstorm under en picknick i hemlandet.

Gruppen hade mätt upp berget från tre håll och med hjälp av skisser och fotografier ritat den första detaljerade kartan över Everest. Dessutom hade Mallory under sina många utflykter uppför berget hittat en praktiskt användbar rutt till toppen via bergets nordsida.

Förberedelserna är bättre

Året därpå följdes rekognosceringen upp av en expedition, under vilken Mallory och hans kamrater skulle försöka bestiga Everest. Denna gång var bergsbestigarna betydligt bättre förberedda på de utmaningar som väntade dem. Klätterstövlarna av läder var utbytta mot kängor med spikar för klättring och långskaftade mockasiner för vandring på lägre höjder. Även maten hade uppgraderats.

Som ett komplement till den fasta menyn av potatis och jakkött hade gruppen med sig Heinz konserverade spaghetti, Hunters skinka, Harris konserverade korv, vaktlar i gåslever, bacon och dessutom rikliga mängder rödvin och champagne.

Viktigast av allt var att man för första gången förfogade över syreapparater – en enligt vetenskapens mening oumbärlig del av utrustningen i den tunna luften. Före resan hade man dock hetsigt diskuterat det lämpliga i att ha med sig tunga och otympliga apparater, och även Mallory var i början emot att använda vad han kallade ”engelsk luft”.

Varje bergbestigare har sin egen tjänare

Den expedition som i slutet av mars 1922 bröt upp från den indiska staden Darjeeling på Himalayas sydsluttning var av ansenlig storlek.

Förutom av 100 lokala bärare och över 400 mulor bestod den av bland annat en tolk, en skomakare, en tältmakare, två läkare, flera kockar, två syrebärare, 40 sherpas, det vill säga bergsguider, och så naturligtvis de brittiska bergsbestigarna, ett ungt och duktigt team på sex man. Varje bergbestigare hade en personlig tjänare, och det var en fördel inte minst för den tankspridde Mallory, som hade för vana att sprida sin utrustning vind för våg.

Snöstorm och regn

Medan expeditionen föregående år hade plågats av starka monsunvindar, var vädret 1922 om möjligt ännu värre: regn och snö vräkte ned större delen av tiden. När Mallory och tre av hans kamrater den 20 maj försökte sig på det första rycket mot toppen, hamnade de i en snöstorm som piskade all värme ur kroppen.

Efter att under en hel dag ha vandrat i snö till midjan slog gruppen läger för natten på 7600 meters höjd, men då de vaknade nästa morgon var de kraftigt nedkylda. Tre av Mallorys fingrar hade drabbats av förfrysning, Edward Nortons ena öra hade svullnat upp till tredubbel storlek och Henry Morshead var så stel av kyla att han knappt kunde resa sig.

Trots det beslutade Mallory att de skulle fortsätta uppåt, dock utan Morshead, som stannade kvar och väntade i sitt tält. Trots att krafterna redan i förväg var så gott som slut, förmådde bergsbestigarna ta sig upp till rekordhöjden 8225 meter – utan att använda syreapparater.

Under nedstigningen till North Col var männen ihopbundna med rep, och då den dödligt utmattade Morshead tappade fotfästet och gled, drog han med sig två av sina kamrater i fallet, så att alla tre plötsligt rutschade ned längs en snökorridor med kurs mot en glaciär 800 meter längre ned.

Snabbt högg Mallory sin isyxa i snön och snurrade sitt rep runt yxskaftet för att bromsa fallet – en manöver som stoppade de andras fall.

Motståndare måste överlämna sig till syret

Trots den skakande upplevelsen gjorde man under expeditionen flera försök att erövra toppen, och den 25 maj lyckades de båda klättrarna George Finch och Geoffrey Bruce nå hela 8320 meter upp – bara 530 meter från toppen och den högsta punkt som någon människa dittills hade beträtt.

I motsats till Mallorys grupp hade Finch och Bruce använt syre under klättringen, och från baslägret hade det tagit dem tolv timmar och en kvart att nå så högt upp. Därmed hade fördelen med syret blivit uppenbar för alla. Mallory och hans kamrater hade nämligen varit på väg nästan tre timmar längre utan att nå upp till samma höjd.

Trots att det just fallit en halv meter snö, och bergsbestigarna var i ett uselt skick – höjdsjuka, magsmärtor, allvarliga förfrysningar och oregelbunden hjärtverksamhet plågade sällskapet – beslutade Mallory att man skulle göra ett allra sista försök att nå toppen. Kort före avfärd skrev han till en vän om skälen till sitt beslut. ”Det är ett djävulskt berg, kallt och förrädiskt. Kanske är det rena vanvettet att gå upp dit igen, men hur skall jag kunna låta bli.”

Monsunen var på väg – detta var expeditionens sista chans, och den ville Mallory för allt i världen ta, så den 7 juni kämpade han sig tillsammans med Somervell, Crawford och 14 sherpas upp genom snömassorna på North Col. Vid 13.30-tiden, efter flera timmars utmattande klättring, hörde Mallory plötsligt ett dovt mullrande följt av ett ljud som från en explosion.

Även om han aldrig upplevt en lavin, tvivlade han inte en sekund på vad som var att vänta. Mycket riktigt: med ens drogs snötäcket bort under klättrarna, och nio sherpas, som var ihopbundna i två replag, sveptes över en iskant och ned i en glaciärspricka, där de begravdes under tonvis av snö.

Mallory reser hem till allvarlig kritik

I en desperat kamp mot klockan grävde Mallory och resten av expeditionen för att rädda sina kamrater ur djupet, men endast två av sherporna hittades vid liv. Katastrofen hade inträffat, döden hade skördat sina första offer på Everest och chock, sorg och självförebråelser hade blivit expeditionens följeslagare.

I synnerhet för Mallory var olyckan ett hårt slag. Han ansåg att han hade lett sherporna i döden genom att insistera på ett erövringsförsök under farliga snöförhållanden och förebrådde sig själv. I Storbritannien klandrades Mallory från flera håll för att ha visat dåligt omdöme.

Trots dödsfallen och de kritiska rösterna höll Everestkommittén fast vid att expeditionen hade varit en framgång. Dels hade man slagit två höjdrekord, dels hade britterna skördat ovärderlig kunskap om användningen av syreapparater. Mot denna bakgrund beslutade man att ännu en expedition skulle skickas iväg – av hänsyn till planering och ekonomi dock först 1924.

För att skrapa ihop pengar till sig själv och familjen gav sig Mallory i början av 1923 ut på en tre månaders föredragsturné i USA, där han berättade om sina upplevelser nära världens topp. Efterhand blev Mallory dock trött på att oupphörligen behöva svara på samma fråga från publik och journalister, så när han för 117:e gången tillfrågades om varför han överhuvudtaget ville bestiga Everest, svarade han till sist lätt irriterad med de ord som sedan skulle bli odödliga: "För att det finns där."

Tvekar att sätta livet på spel igen

Trots att Mallory redan var utvald som medlem av den kommitté som skulle välja deltagarna till 1924-expeditionen, och även om hans eget namn från början fanns med på listan, var han fram till hösten 1923 i valet och kvalet om huruvida han ville följa med.

Å ena sidan var tanken på att andra skulle försöka erövra toppen utan honom olustig, å andra sidan längtade han efter ett helt vanligt familjeliv, men då både hustrun Ruth och Everestkommittén tryckte på, strök han frågetecknet efter sitt namn på deltagarlistan.

Då Mallory den 27 maj 1924 i baslägret på Ringbukglaciären på 5440 meters höjd skriver till Ruth, vet han av bitter erfarenhet vad han står inför. Trots det är han målinriktad och vid gott mod. "Darling. Jag önskar av hela mitt hjärta att din oro kommer att vara över innan du mottar detta brev – de bästa nyheterna kommer också vara de snabbaste. Oddsen är 50 till 1 mot oss, men vi skall göra försöket och vinna äran. Många kära hälsningar. Din för evigt, George."

Årets expedition har börjat illavarslande med två dödsfall – två lokala hjälpare har omkommit efter flera dagar med häftiga snöstormar och temperaturer på nästan 50 minusgrader. Nu verkar det dock som om allt går enligt planerna: Everest skall erövras i etapper, och bergsbestigare och bärare är väl i gång med att etablera de fem läger som skall fungera som hållplatser längs vägen mot toppen.

En sista måltid av sardiner, kex och choklad

Till sin partner har Mallory utsett den 22-årige Andrew Irvine, som visserligen är en oerfaren bergsbestigare men i gengäld osedvanligt uthållig och energisk. Framför allt är den unge ingenjörsstudenten ett tekniskt geni, som gång på gång har visat sig kunna reparera de notoriskt otäta och instabila syreapparaterna. Denna förmåga kan visa sig innebära skillnaden mellan liv och död i det slutgiltiga angreppet mot toppen.

Morgonen den 6 juni äter Mallory och Irvine en måltid bestående av stekta sardiner, kex och varm choklad, innan de spänner på sig de stora och klumpiga syrebehållarna och gör sig redo att lämna läger fyra tillsammans med åtta sherpor. Mallory är ivrig att komma iväg, men går med på Odells uppmaning att ställa upp sig för fotografering bredvid Irvine.

Två prickar på berget

Efter ett stilla avsked beger sig männen klockan 08.45 uppåt till läger fem, varifrån fyra sherpor vid 17-tiden återvänder med en hälsning från Mallory: "Här blåser det inte, och allt ser lovande ut". Dagen därpå klättrar Mallory, Irvine och fyra sherpor upp till läger sex, det allra översta lägret, som ligger på 8168 meters höjd på nordväggen, endast lite mer än 600 meter från toppen.

Efter att ha lastat av sovsäckar och förnödenheter i tvåmannatältet, som har slagits upp på en blåsig klippavsats, vänder sherporna tillbaka till det övriga sällskapet med besked från Mallory: "Vi startar troligen tidigt i morgon för att få klart väder. Det kommer inte att vara för tidigt att börja titta efter oss antingen på väg över bergskammen under pyramiden eller på väg uppåt vid åttatiden."

Papperslappen är skriven till John Noel, som skall filma uppstigningen genom ett kraftigt teleobjektiv längre ned på berget. När Mallory och Irvine bryter upp nästa morgon är ovisst, men då Noel Odell som avtalat sätter kurs mot läger sex klockan åtta den 8 juni för att understödja erövringsförsöket, är han övertygad om att bergsbestigarna redan varit på väg ett par timmar och nu måste befinna sig mycket nära toppen, ja kanske är de i färd med att hacka steg i isen på den allra sista pyramiden.

Först nästan fem timmar senare får Odell på långt håll syn på två rörliga prickar – Mallory och Irvine – som närmar sig en brant klippvägg cirka 250 meter från toppen. I förhållande till Mallorys tidsplan är de kraftigt försenade, men då männen är på god väg mot toppen, ser Odell först ingen anledning att oroa sig.

I över två timmar väntar han i läger sex på att hans kamrater skall återvända. Då de inte dyker upp, lämnar han till sist tvåmannatältet och klättrar ned till läger fyra, medan han regelbundet vänder sig om för att spana efter de saknade.

Kors i snön sänder besked om katastrofen

I det klara månskenet vakar Odell tillsammans med John Hazard natten igenom i läger fyra i hopp om ett livstecken från Mallory och Irvine, men inget sker. Nästa morgon klättrar Odell åter upp till läger sex för att leta efter sina kamrater eller för att bara finna spår som kan avslöja vad som har hänt dem.

Lägret är öde, inget har förändrats från dagen innan. Ingen har varit i tältet under natten, och Odell inser att tragedin är ett faktum. Han bär ut två sovsäckar ur tältet och lägger dem i snön så att de bildar ett T – en signal som har avtalats i förväg och som betyder: "Inga spår, har gett upp hoppet".

Drygt 1200 meter under honom noterar Hazard budskapet, som skickas längre nedför Everest till resten av expeditionen i det framskjutna baslägret. Sex filtar läggs ut i form av ett kors, och även på ett par kilometers håll syns symbolen alltför tydligt.

Den 17 oktober 1924 hålls en minnesgudstjänst för George Mallory och Andrew Irvine i St Pauls Cathedral i London. Kungahuset, samhällets toppar, bergsbestigarnas familjer och representanter från både Alpine Club och Royal Geographical Society är närvarande i den fullsatta domkyrkan, där biskopen prisar de "två mest formidabla utmanare som Everest någonsin har mött".

Irvine försöker bromsa Mallorys fall

Ingen i domkyrkan visste hur de båda klättrarna hade mött sitt öde. Först 75 år senare avslöjades en liten del av mysteriet, då ett eftersökningsteam 1999 hittade George Mallorys välbevarade, porslinsvita lik. I bröstfickan låg hans snöglasögon, och i andra fickor hittade man en fickkniv, en krossad höjdmätare, en trasig klocka, där den stora visaren stod på lite över två, en ask med tändstickor, lappar med anteckningar och brev från familj och vänner.

Runt midjan hade Mallory ett rep, som tydligen hade gått av, så förmodligen var han bunden vid Irvine då han störtade. Repet var bundet om midjan med ett pålstek och hade knäckt revben och orsakat märken i huden. Det kunde vara ett tecken på att Irvine med all kraft försökte bromsa Mallorys fall, och att det lyckats en kort stund, tills repet brast.

Läs också

PRENUMERERA PÅ ILLUSTRERAD VETENSKAPS NYHETSBREV

Du kan ladda ned ditt gratis specialnummer, Vår extrema hjärna, så snart du har beställt vårt nyhetsbrev.

Kanske är du intresserad av...

Hittade du inte vad du söker? Sök här: