Arkeologer ger sig på andra världskriget

Vissa forskare tvivlar. Få krig är omgivna av så många myter och tabun som andra världskriget, och historikerna har varit tvungna att kämpa hårt för att skala av lagren från de berättelser som nationer, grupper och enskilda personer har producerat om perioden från 1939 till 1945.

Eftersom de människor som upplevde kriget försvinner en efter en, har arkeologer bestämt sig för att avtäcka kriget och dess många aspekter så grundligt som möjligt. Syftet är att dokumentera de fysiska spåren och bevara den objektiva kunskapen om dem. Samtidigt hoppas arkeologerna att en objektiv analys kan kasta ljus över nya, helt okända eller dolda sidor av kriget både på slagfältet och på hemmafronten.

Andra världskriget var i högre grad än något annat krig allomfattande och världsomspännande. Folkmord och modern krigsteknologi förde ut kriget till varje liten avkrok av världen och berörde miljontals människor. Krigshandlingarna kan inte skiljas från det dagliga livet, arbetet och familjelivet.

Slagfält är inte tillräckligt

Arkeologerna kan därför inte nöja sig med att – som vid tidigare konflikter – undersöka väl avgränsade slagfält. För att förstå konfliktens fulla omfattning och betydelse måste arkeologerna å ena sidan damma av nedfallna plan och dyka till havets botten efter fartygsvrak och å andra sidan analysera nazismens dödsläger och gräva ut interneringsläger för de japans­ka amerikanerna i Mellanvästern.

I motsats till den traditionella slagfältsarkeologin kallar forskarna denna form av arkeologi för konfliktarkeologi. I denna använder arkeologerna både sina klassiska redskap och modernare tekniker som markpenetrerande radar, dator­animation och kemiska analyser för att belysa krigets verkligheter och omfattning.

På vägen hoppas de kunna filtrera bort myter och spekulationer och i stället närma sig en sannare bild av kriget och dess konsekvenser för både hjältar och skurkar – även i de fall där det hittills varit för plågsamt att sätta ord på händelserna.