Sperm Whale with squid

Jättebläckfiskar mot kaskeloter – kampen är avgjord

Jättebläckfiskar är kaskeloternas ultimata byten. Forskare har tidigare sett att de åtta starka armarna kan orsaka stora ärr på valarnas huvuden, men det har varit omöjligt att följa kampen mellan giganterna, för bläckfiskarna håller till på över 500 meters djup. Nu har undervattensfotografen Tony Wu för första gången mött en kaskelot precis efter en strid – med förloraren i valens gap.

28 april 2010 av Peter Eberhardt

Tony Wu vet instinktivt att han är vittne till något unikt, när kaskeloten simmar förbi honom. Den kolossala valens mun är öppen, och i gapet har den resterna av en nio meter lång jättebläckfisk.

Den erfarne undervattensfotografen har aldrig sett bilder av något liknande. Han måste hålla tungan rätt i mun för att ta bra bilder. Han väntar tålmodigt på att valen och dess fem följeslagare skall låta honom komma närmare. Endast fem minuter senare är kaskeloterna försvunna ned i djupet, men Wu har fått sitt scoop.

”Det var en dröm som gick i uppfyllelse. Det är något jag fantiserat om att se sedan jag var ett litet barn”, säger Wu.

Foto för första gången

Tony Wu är inte ensam om att drömma om det oerhört sällsynta motivet. Det är välkänt att kaskeloter bland annat lever av jättebläckfiskar, men de båda giganterna har inte tidigare dokumenterats tillsammans, vilket fotografen nu har gjort. Mötet äger rum i oktober 2009, då Tony Wu leder en fotoexpedition till Ogasawara-öarna i nordvästra Stilla havet, drygt 1000 kilometer söder om Japan.

Området är känt för att vara omtyckt av kaskeloter, och det är precis vad dykarna hoppas kunna fotografera. De får mycket mer än de vågat hoppas på. En hel grupp kaskeloter bestående av fem vuxna samt en kalv dyker nämligen upp nära ytan och ger en sällsynt uppvisning av sitt beteende. Den största honan drar emellertid till sig mest uppmärksamhet, eftersom hon har resterna av en jättebläckfisk mellan käkarna.

Jättebläckfiskar har ända sedan Homeros tid varit föremål för fantastiska berättelser om havsodjur, och storleken har ofta överdrivits rejält. En av de mest kända berättelserna är Jules Vernes ”En världsomsegling under havet”, i vilken en gigantisk bläckfisk angriper kapten Nemos ubåt, Nautilus.

Bläckfisk fotograferad 2004

Fiktion är en sak, en helt annan är dock fakta. Eftersom jättebläckfiskar håller till på mycket djupt vatten, är de extremt svåra att studera. Forskarna känner dem oftast bara som halvt upplösta kadaver, och bilderna av levande exemplar har kunnat räknas på ena handens fingrar ända fram till 2004, då japanska marinbiologer vid Ogasawara-öarna för första gången fotograferade en vuxen jättebläckfisk i dess naturliga miljö med hjälp av bete och en kamera på en 900 meter lång lina.

Två år senare fångade forskare en liten vuxen hona på samma ställe, men den dog då den halades upp i fartyget. Trots de sparsamma direkta vittnesbörden om bläckfiskarnas liv och död vet forskarna en del om de legendariska djuren tack vare deras enda naturliga fiende, kaskeloten. Maginnehåll från döda valar har åtskilliga gånger uppvisat näbbar från jättebläckfiskar, och genom att räkna tillväxtringar i näbbarna kan forskarna bland annat åldersbestämma de ryggradslösa djuren samt uppskatta storleken.

Blötdjuret kan bli ända upp till tretton meter långt inklusive de båda tentaklerna, men det kanske bästa beviset för att de båda djuren är dödsfiender är de ringformade ärr som emellanåt observeras på valarnas hud, i synnerhet runt huvudet och munnen. Ärren har orsakats av de hundratals sugkoppar som täcker insidan av de åtta armarna samt de båda tentaklerna.

Varje sugkopp är omgärdad av sylvassa ”tänder”, och kombinationen av sug och bett ger upphov till de många ärren. En egentlig strid mellan de båda djuren har dock aldrig bevittnats av människor. I gengäld är Tony Wus upplevelse ett vittnesbörd om något minst lika intressant.

”De vuxna verkade vara i färd med att lära kalven jaga och äta bläckfiskar. Upplevelsen gav oss en bild av hur kaskeloter fungerar som grupp”, säger Tony Wu.

Valarna lär upp sina ungar

Under mötet följde hela flocken inklusive kalven ledarhonan ned i djupet och upp igen åtskilliga gånger – varje gång med bytet i munnen på den stora honan. Det ger en viktig insikt i valarnas upplärning av sina ungar.

Genom att förknippa bytet med att dyka kommer denna kalv snart lära sig att godbitarna finns på djupt vatten och själv börja jaga. Kaskeloterna jagar ofta jättebläckfiskar på mellan 500 och 100 meters djup i stort sett överallt i världens oceaner.

En gång har ett ekolod registrerat en kaskelot hela 2,5 kilometer ned. Valarna kan hålla andan i upp till 90 minuter, vilket är en klar fördel när favoriträtten lever på djupt vatten. Eftersom kaskeloten både är havets största köttätande däggdjur och samtidigt kan dyka djupast, är den jättebläckfiskens enda egentliga fiende.

Tony Wu återvänder senare på året till Ogasawara för att fotografera kaskeloter. Drömmen är – förr eller senare – naturligtvis den ultimata bilden: själva striden mellan de båda giganterna.

Läs också

PRENUMERERA PÅ ILLUSTRERAD VETENSKAPS NYHETSBREV

Du kan ladda ned ditt gratis specialnummer, Vår extrema hjärna, så snart du har beställt vårt nyhetsbrev.

Kanske är du intresserad av...

Hittade du inte vad du söker? Sök här: