sperm whale in ocean

Akta dig för att reta upp djuphavets slagskämpe

Med ett enda slag kan stjärtfenan bryta en späckhuggares rygg – och nospartiet kan få vittring på en valfångstbåt. Kaskeloten är vanligtvis en av djuphavets godmodiga jättar, men när dess ilska väl är väckt är den en av havets mest skrämmande fiender

11 maj 2016 av Mette Iversen

Valfångstbåten Essex befinner sig 3 700 kilometer från Chiles kust i södra Stilla havet. Året är 1820 och denna novembermorgon börjar bra för sjömännen, som har fått syn på en flock kaskelotvalar. Tre små valbåtar sjösätts och männen ror ut mot de stora däggdjuren. Plötsligt dyker det upp en kaskelot bredvid en av de små jollarna. Besättningen borrar en harpun genom valens tjocka hud, men kaskeloten svarar med ett stjärtslag som slår upp ett hål i jollen. Styrmannen hugger resolut av harpunlinan med en yxa, så att inte valen ska dra med sig männen ner. Trots skadorna lyckas besättningen ro tillbaka till Essex. Men inte ens på den stora valfångstbåten är männen i säkerhet.

Från fartygets däck får besättningen syn på en enorm kaskelothane – enligt sjömännen rör det sig om en bjässe på 80 ton. Hanen sätter kurs mot fartyget och dunkar sitt enorma nosparti i skrovet. De 30 centimeter tjocka spanten och tio centimeter tjocka plankorna av solid ek ger efter, men håller. Valen tar en kort paus, sedan angriper han igen. Med en kraft som sjömännen inte kunnat föreställa sig knuffar kaskeloten till fartyget, så att skrovet trycks in och vattnet forsar in över däck. Knappt tio minuter senare har Essex sjunkit. Under normala omständigheter är världens största tandval en godmodig jätte. Men kaskeloten är inte någon rolig motståndare när den pressas till att försvara sig. På 1800-talet, när valfångsten hade sin storhetstid, gick kaskeloter upprepade gånger till angrepp mot de små jollarna och de stora valfångstbåtarna. Essex var inte den sista båten som sjönk efter en kollision med en kaskelot.

Klok nog att planera angrepp Sedan angreppet på Essex har valexperter diskuterat om kaskeloter medvetet har gått till motangrepp mot valfångarna. Kaskeloten är ett ytterst intelligent djur, som har världens största hjärna med en vikt på upp till nio kilo. Samtidigt har valarna utvecklat både en komplex social kultur och avancerade kommunikationsformer: Kaskelothonorna organiserar sig i kvinnokollektiv på sju till 14 honor, som hjälps åt med barnpassningen. Medan en av honorna dyker efter föda håller de andra ensamstående mammorna uppsyn över honans unge. Varje flock har också sitt eget språk av klickljud, som skiljer sig från andra kaskelotflockars. Kaskeloter är alltså så intelligenta att de kan ha varit medvetna om att valbåtarna var fiender som skulle bekämpas. Men eftersom kaskeloter normalt är fredliga djur tror forskarna att giganterna bara går till angrepp mot människor om de först har blivit angripna själva.

Ärr avslöjar slagsmål I mötet med livshotande valfångare, rivaliserande artfränder eller valens ärkefiende i havet – späckhuggaren – kan kaskeloten mycket väl visa tänder. Eftersom jätten varken är särskilt snabb eller smidig utnyttjar den i stället sin vikt och styrka i strider. När en kaskelothane simmar in i sina motståndare motsvarar det ett 45 ton tungt fartyg som kolliderar med kajen i en hamn. Med en vikt på upp till tio ton kan nospartiet ge en rejäl knuff, som när valen rammade Essex.

Kaskeloten använder också kraftfulla slag med den fem meter breda stjärtfenan som vapen. Valens upp till 30 centimeter långa tänder kommer till användning när rivaliserande hanar ska sättas på plats. Tänderna fyller ingen funktion när kaskeloten äter sin favoritföda, bläckfisk, utan är enligt forskarna uteslutande avsedda för strider. Hanarna hofta ärr och bitmärken på kroppen. Det händer till och med att marinbiologer stöter på kaskelot-hanar med brutna käkar – skador som forskarna tror kommer från rivalers attacker. För kaskelothanarna skulle det vara fruktlöst att försvara territorier i de stora världshaven. Men när det finns parningsberedda honor i farvattnen, utkämpar hanarna sina slag vid ytan.

En för alla och alla för en Späckhuggaren är, förutom människor, kaskelotens enda livshotande fiende. Forskare har iakttagit späckhugggare som övermannat en kaskelot och vid ett flertal tillfällen har man hittat rester av val i buken på späckhuggare. En fullvuxen kaskelothane som stöter på en flock späckhuggare gör vanligtvis en djupdykning och lyckas simma ifrån plågoandarna. Späckhuggare klarar inte att dyka ner mer än ett par hundra meter, medan kaskeloter kan dyka så djupt som två och en halv kilometer. Honorna, som vaktar ungarna, har inte samma flyktmöjlighet eftersom de små kalvarnas lungor inte klarar så djupa dyk. En kaskelotkalv är en liten godbit för en späckhuggare. För att skydda sina små använder kaskelothonorna en försvarsstrategi som liknar myskoxarnas när de jagas av varg: Valarna samlas vid ytan, där de hela tiden kan andas frisk luft, och bildar en ring med sina ungar i mitten.

Man har sett större kaskelotgrupper i ring med huvudena vända utåt mot fienden, men oftast vänder kaskeloterna sina huvuden inåt i ringen, mot kalvarna, och piskar våldsamt med stjärtarna utåt mot angriparna. Stjärten kan slå med en hastighet på tre meter i sekunden och en enda fullträff med den tunga stjärtfenan kan bryta ryggen på en späckhuggare. Men hungern kan ändå pressa späckhuggarna att ta risken att angripa – även om det inte finns några kalvar bland valarna. De svartvita jägarna är dock inget hot mot kaskelotbestånden, eftersom de vanligtvis har stor respekt för valarnas förmåga att försvara sig. Späckhuggarna undviker oftast att angripa och jagar i stället mindre byten som är lättare att övermanna.

Solidaritet är självmord Lika effektivt som kaskeloternas starka sammanhållning fungerar i kampen mot späckhuggare, lika livsfarlig var den i kampen mot 1800- och 1900-talets valfångare. I början av 1800-talet var jakten på kaskeloterna hård och intensiv. Kommersiell utvinning av råolja från underjordiska bergslager hade ännu inte påbörjats och kaskeloternas enorma nosparti innehåller en av världens finaste sorters olja.

En fullvuxen hane har upp emot 2 000 liter olja, så ren att valfångarna utan förarbete kunde hälla oljan direkt från det spräckta huvudet ner i oljelampor. När kaskeloterna insåg faran i att en valfångstbåt närmade sig, intog valarna den inövade försvarsformationen för att skydda kalvar och sårade. Men kaskeloternas försvarsstrategi visade sig vara bristfällig. När de hade placerat ut sig med plaskande stjärtar i en cirkel på ytan, kunde harpuneraren börja med att träffa den största kaskeloten och fortsätta med att skjuta resten av valarna en efter en. Med tiden verkar det dock som att valarna har ändrat försvarsstrategi. Valfångare har åtskilliga gånger observerat kaskelotflockar som mot sin natur spritt ut sig eller dykt ner och simmat mot vinden, där åtminstone 1800-talets segel-fartyg hade svårt att följa efter. Andra kaskeloter gick direkt till angrepp mot valfångstbåtarna, på samma sätt som när den gigantiska kaskelothanen rammade Essex. Men valfångarna hade ett recept mot den sortens undvikande manöver. Mycket målinriktat fokuserade de på att såra en kalv för att på så sätt locka upp hela flocken till ytan. Valfångarna visste att en kaskelotmamma och hennes systrar skulle göra allt för att försvara en unge in i det sista.

Läs också

PRENUMERERA PÅ ILLUSTRERAD VETENSKAPS NYHETSBREV

Du kan ladda ned ditt gratis specialnummer, Vår extrema hjärna, så snart du har beställt vårt nyhetsbrev.

Kanske är du intresserad av...

Hittade du inte vad du söker? Sök här: