Björndjur lever överallt på jorden

Björndjur: De levande döda

Björndjur finns överallt, de kan klara sig utan vatten i åratal och tål temperaturer från nära den absoluta nollpunkten till plus 150 grader C. Hemligheten är ett dvaltillstånd, där de överlever de mest extrema av omständigheter.

21 januari 2016 av Anders Priemé

Björndjur har superförmågor

De ser ut som små gummibjörnar på villovägar, där de mödosamt vaggar fram. Underskatta dock inte björndjuren. Likt sagans superhjältar gömmer de bakom sitt stillsamma yttre några närmast övernaturliga förmågor. Björndjuren är världens mest hårdhudade djur. De kan överleva utan vatten i åtskilliga år, nedfrysning till minus 272 grader, uppvärmning till 151 grader, 1?000 gånger högre doser radioaktivitet än vad människor klarar, vakuum och tryck som är 600 gånger högre än på land.

Björndjurens osårbarhet beror på att de kan gå in i en extrem dvala, under vilken de torkar ut helt och sätter alla livsprocesser på standby. På så sätt kan de tillbringa upp till 90 procent av sitt liv som levande döda, men även om björndjur kan torka ut, lever de alltid nära vatten. I havet finns de överallt, från det solvarma ytvattnet till det eviga mörkret på oceanbottnen. De flesta björndjursarter lever dock på land, i vattenhinnan runt mossor och lavar.

Få människor har sett ett björndjur, för det kräver normalt ett mikroskop. De minsta av de omkring 1?000 kända arterna av björndjur blir bara 0,05 millimeter långa, medan jättarna inte blir längre än 1,5 millimeter. Björndjur är därmed bland de minsta flercelliga djuren på jorden. De är så små att de inte behöver särskilda system för att leda syret runt i kroppen utan kan försörja cellerna enbart genom att låta syre tränga in genom huden.

Byter hud tolv gånger

När björndjur växer, genomgår de upp till tolv hudbyten för att få plats för sig själva. I motsats till de flesta andra flercelliga djur växer björndjur inte genom att bilda fler celler utan genom att de enskilda cellerna i kroppen blir större. Varje art av björndjur består således av ett förutbestämt antal celler, ofta omkring 40?000. De 40?000 cellerna är dock oerhört effektivt utnyttjade, för björndjur har en komplicerad anatomi. Det är imponerande hur många biologiska funktioner som pressats in i de små, förtjockade kropparna.

Björndjurens nervsystem består av en stor tredelad hjärna och åtta nervbuntar. En del arter har ögon som är insjunkna i framhjärnan och består av en ”skål” med ljusregistrerande pigment. Björndjurens mundelar är speciella. De är omvandlade till sylvassa stiletter, som björndjuren skjuter ut ur munnen för att borra hål på växt- eller bakterieceller och suga i sig deras innehåll.

Hanbjörndjur gör sig till

Hos många arter behöver hannen dock inte gå så långt efter en partner. Det kan leva upp till 20?000 björndjur i ett enda gram mossa, och de flesta individer är dessutom honor. Hannen måste emellertid visa sig från sin bästa sida och under längre tid beröra honan med sina långa känselspröt, innan hon går med på en parning. Resultatet av hans ansträngningar visar sig två veckor senare, när honan lägger 1–30 ägg. Två veckor senare bryter sig de nya små björndjuren ut ur äggen genom att sticka hål på skalet med sina munstiletter.

Äggets yttre skal har ofta fint arrangerade utväxter. Kanske säkrar de en effektiv syreförsörjning till fostret, när äggen ligger tätt ihop i till exempel döda blad, där det lätt kan uppstå syrebrist. Ytstrukturen är emellertid inte viktig bara för fostrens överlevnad utan även för biologerna, när de skall artbestämma ett björndjur. Strukturen är nämligen artspecifik, och i en del fall kan det vara synnerligen svårt att identifiera ett björndjur utan att omsorgsfullt undersöka dess ägg.

Syre får björndjuren att "rosta"

Det vimlar av björndjur överallt. De har hittats i djuphavet och i atmosfären på tio kilometers höjd, på Mount Everest, långt in i Antarktis, på undersidan av stenar i Namiböknen, i uttorkade saltsjöar i Sahara och djupt nere i Grönlands inlandsis. Det finns nästan inga gränser för var björndjur kan leva, och extrema livsvillkor kan till och med ge björndjur en konkurrensfördel gentemot andra smådjur.

Osårbarheten beror på björndjurens förmåga att torka ut, för uttorkade björndjur kan utöver extrema temperaturer, radioaktiv strålning och vakuum också tåla eter och absolut alkohol. Under uttorkningen befinner sig djuret i ett extremt tillstånd av dvala, kryptobios, i vilket livsprocesserna har stannat av och björndjuret i det närmaste upphör att vara en levande organism. Det saknar troligen ämnesomsättning, då det inte finns något fritt vatten i cellerna, och björndjur i kryptobios är verkligen levande döda.

De flesta björndjur har ett aktivt liv på mellan 3 och 30 månader, men zoologerna vet inte hur länge björndjur kan ligga i dvala och därmed inte heller hur gamla de verkligen kan bli. I en normal atmosfär med syre är rekordet nio års dvala, men björndjur kan sannolikt klara sig längre tid i en frysbox eller i vakuum, där syre inte kan skada dem. Problemet med syre är att björndjuren ”rostar”. Syre i kroppen bildar fria radikaler, som förstör DNA och enzymer, och när kroppens livsfunktioner avstannar under dvalan, upphör även dess förmåga att reparera skadorna.

I en syrefattig miljö är djuren däremot närmast osårbara. När biologer studerar björndjurs överlevnadsförmåga, är det stor skillnad på om de använder aktiva djur eller djur i dvala. Aktiva djur är sårbarare för plötsliga förändringar i miljön. Ofta dör de, då det kan ta lång tid för dem att anpassa sig till de nya livsvillkoren. Medan björndjur i dvala tål en temperatur nära den absoluta nollpunkten, dör aktiva björndjur vid betydligt mindre extrema temperaturer.

Björndjur följde med ut i rymden

Det ultimata testet på björndjurens hårdförhet är en tur ut i rymden. Under hösten 2007 sände forskare upp två arter av uttorkade björndjur på en "Mission Impossible" i en behållare på utsidan av en rysk satellit. På 258–281 kilometers höjd över jorden svävade djuren i vakuum och var indelade i tre grupper, som utsattes för ingen UV-strålning, långvågiga strålar respektive ett brett spektrum av UV-strålar.

På jorden hade de allra flesta djur överlevt i vakuum, men UV-strålarna blev för mycket för dem. Långvågiga UV-strålar dödade nästan alla individer av den ena arten, medan ett brett spektrum av UV-strålar även dödade den mer hårdföra arten, av vilken bara tre individer överlevde.

Biologer har utfört flera försök för att påvisa mekanismerna bakom björndjurens extrema osårbarhet. Prover från nedfrusna björndjur har avslöjat att sockerarten trehalos ersätter vattnet i de uttorkade djuren och skyddar cellernas molekyler. Det bidrar till att ge djuren en perfekt kemi för att överleva.

Läs också

Kanske är du intresserad av...

Hittade du inte vad du söker? Sök här: