Panda sårbar

5 saker som gör livet svårt för pandan

Pandan har precis befriats från epitetet ”hotad djurart” på grund av ett intensivt skyddsprogram. Pandan lyckas emellertid ge sig själv svåra förutsättningar för att överleva genom att till exempel vara en atletisk katastrof och sexuellt inaktiv.

8 september 2016 av Karine Kirkebæk

Djurvänner över hela världen jublade, när pandan den 4 september bytte status från en ”hotad” till en ”sårbar” djurart.

Jättepandan, som utgör en symbol för bevarandet av djurlivet, bevisar nu själv hur en omfattande insats för hotade djurarter kan ge utdelning.

Beståndet av de svartvita björnarna har under tio år ökat med 17 procent, och en inventering av beståndet 2014 visade att det fanns 1850 vilt levande pandor i Kina.

Det förvuxna gosedjuret har emellertid på vissa punkter gjort det svårt för sig själv att överleva och fortplanta sig.

1. Äter som en tröska

Näringsmässigt är pandan olyckligt konstruerad. Omkring 99 procent av deras kost består av bambublad och -skott, vilket hade varit bra, om de var anpassade för att äta växter.

Det är de emellertid inte. Deras matsmältningssystem motsvarar ett köttätande djurs, och de får glädje av endast mellan 20 och 30 procent av bambuplantans egentliga näring – medan andra växtätare kan ta upp ända upp till 80 procent av näringen i växter.

Därför måste de inta enorma mängder föda. De äter upp till 20 kilo bambu om dagen och lägger cirka 16 timmar av dygnet på att äta.

2. Fortplantningsförmågan är usel

Pandahonan är lindrigt uttryckt inte särskilt promiskuös. Honan har ägglossning endast en gång om året, och då är hon mottaglig för parning i två till tre dagar.

Jättepandor i fångenskap tappar ofta helt lusten att para sig. Därför måste zoologiska trädgårdar världen över förlita sig på konstgjord befruktning, om de vill ha fler pandor.

3. Föder hjälplösa knyten

Om ett pandapar väl lyckas pricka honans smala parningsfönster, är det ganska hjälplösa ungar som blir resultatet – och i regel endast en unge per kull.

För det första är de blinda, och vid födseln väger de endast 140 gram. Det gör honan 900 gånger större än ungen, vilket motsvarar att mänskliga mammor skulle väga drygt tre ton.

Ungen är beroende av mamman tills den är 18 månader gammal.

4. Atletiska katastrofer

Pandor kan på goda grunder betecknas som lite baktunga. Björnen kan resa sig på bakbenen – men endast korta stunder åt gången. Den väger endast 90 till 135 kilo, men dess skelett är mer än dubbelt så tungt som hos djur i samma storlek.

Den är inte heller någon löpare. Pandans snabbaste växel är långsam trav, vilket inte är särskilt imponerande, när man jämför med svartbjörnen, som kan springa i nästan 60 kilometer i timmen.

5. Uselt minne

Pandans minnesförmåga utgör också en utmaning. Djuren minns inte visuella intryck som en viss sten eller ett specifikt träd. Till råga på allt är de beroende av sitt rumsliga minne.

Den hittar till exempel matplatser helt och hållet med hjälp av geografiska fixpunkter. Så när de går runt i skogen kan de inte känna igen bambuplantor och koppla dem till föda utanför sitt vanliga matställe. De är som ett slags GPS, som är förinställd på ett visst mål och inte ser eller känner igen någonting på vägen dit.

Därför blir djuren väldigt förvirrade, om till exempel deras matställe flyttas eller ändras. Då har de svårt att hitta ett nytt ställe att söka föda på.

Också läsa

Kanske är du intresserad av...

Hittade du inte vad du söker? Sök här: