Myggplågan kan avskaffas

Myggan är ett av världens farligas­te djur, eftersom den i tropiska områden är bärare av många sjukdomsframkallande mikroorganismer. Den sprider till exempel malariaparasiten samt virusen bakom denguefeber och gula febern, som varje år smittar miljontals människor och dödar mer än en miljon av dem, framför allt barn.

I årtionden har man i tropikerna försökt skydda sig mot farliga myggbett genom att sova under myggnät, smörja sig med myggolja och spruta hus och levnadsmiljöer med starka, hälsofarliga kemikalier. Det har dock inte räckt för att hålla de hårdföra insekterna borta.

Det beror bland annat på att myggorna har ett raffinerat luktsinne, och det har länge varit ett mysterium hur myggorna så exakt kan hitta fram till sitt byte genom moln av olika dofter. Nyligen har forskarna emellertid kommit lite närmare svaret på frågan, och det banar väg för nya sätt att bekämpa de små blodsugarna på.

Myggorna går efter koldioxidmoln

Myggans luktorgan består av hundratals ihåliga, hårliknande strukturer, som sitter på snabelns hölje, antennerna och maxillarpalperna, som är ett slags mundelar. Varje hår har doftkänsliga nerver, så kallade cpA-nerver, som signalerar till hjärnan, när de påverkas av ett doftämne. Medan antennerna kan uppfatta flera olika dofter, kan maxillarpalperna framför allt registrera koldioxid.

De avgörande parametrarna i myggans jakt på ett byte är värme, fukt och just koldioxid. Människor och andra däggdjur drar ständigt uppmärksamheten till sig, eftersom de skickar ut en pust av koldioxid, varje gång de andas ut.

Vinden bryter upp dessa pustar i en serie koldioxidmoln, avbrutna av ren luft, och även på långt ­avstånd är myggans näsa känslig för strukturen i dessa moln.

När en cpA-nerv uppfattar dessa serier av koldioxidmoln, skickar den korta sekvenser av aktionspotentialer till myggans hjärna. Det ger myggan besked om att en måltid befinner sig inom räckhåll och dirigerar den med expressfart mot målet.

Tusentals barn dör varje år av ­malaria, gula febern eller denguefeber, som överförs av myggor.

Vissa lukter döljer vår andedräkt

Amerikanska forskare vid University of California har nyligen undersökt, om det är möjligt att hindra myggans luktorgan från att upptäcka koldioxid. De inspirerades av en observation av bananflugor, som också har cpA-nerver och samma signalmekanismer som myggor.

Bananflugor stöts normalt bort av koldioxid, då ämnet är huvudbeståndsdel i ett doftämne, som de avger när de varnar andra flugor för en fara som hotar. Trots det attraheras de ju starkt av mogen frukt, som just avger mycket koldioxid. Denna paradox kan förklaras av att mogen frukt samtidigt avger hämmande doftämnen, som blockerar flugornas reaktion på koldioxid.

Forskarna har funnit att dessa hämmande doftämnen hindrar cpA-nerverna från att till hjärnan skicka signaler om att det finns koldioxid i luften – och det gäller både bananflugor och myggor. Man undersökte de hämmande doftingrediensernas struktur och hittade flera ämnen, som kan påverka myggornas cpA-nerver.

Ämnet butanon kan till ­exempel exakt efterlikna effekten av koldioxid genom att utlösa en kort våg av aktionspotentialer åtföljd av en paus, vilket döljer närvaron av koldioxid. Ämnet butandion får däremot cpA-nerverna att avfyra en konstant salva signaler under en lång period. Det överstimulerar myggans hjärna och gör den oemottaglig för de moln av koldioxid som annars kulle avslöja oss människor och därmed en god måltid.